Hur skriver man om en bok som var så bra att man aldrig ville att den skulle ta slut, samtidigt som man inte kunde sluta läsa – just för att den var så bra? Hur skriver man utan att höja förväntningarna till orimliga proportioner? Hur skriver man utan att avslöja för mycket?
Jag brukar inte tycka det är klurigt, men när det gäller Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet slits jag mellan att ösa lovord över den här ljuvliga franska ö-pärlan (med risk att nästa läsare blir besviken) och att inte avslöja något alls. Svårt.
Fouchet målar ljuvliga bilder av livet på Groix utanför Bretagnes kust. Det är vackert och kargt på en och samma gång, det doftar och smakar. Och jag förälskar mig i karaktärerna. Nästan allihop faktiskt. Jag hoppas att det kommer fler böcker från Fouchets penna, i henne har Sekwa hittat en oskattbar pärla.
Det är en vacker och lite sorglig historia om mannen som förlorar sin fru alldeles för tidigt. Mitt i sin sorg har han fått en uppgift av henne, att förena familjen och hitta tillbaka till sina barn. Frågan är bara om det gått för lång tid? Om relationerna är för trasiga?
Det här är något av det bästa jag läst på länge och ska du bara läsa en bok i sommar så tycker jag du ska välja den här.
