Goodie bagen vi fick på vårens ReadTreat innehöll som sig bör många godbitar och Där regnbågen slutar av Cecilia Ahern visade sig vara en sådan. På ett, för mig, alldeles nytt sätt få vi följa Rosie genom livet från fem till femtioårs ålder.
Rosie bor i Dublin och måste kämpa för att hitta ett jobb, ta hand om ett barn och hantera det faktum att hennes bästa vän flyttat till Boston och där blir berömd hjärtläkare. Vi får följa henne genom skolåren, där relationen till bästa kompisen Alex utvecklas, till den sorgliga skolavslutningen som resulterar i en graviditet, vidare genom vuxenutbildning, gamla sjuka föräldrar till hon slutligen hittar sin plats i livet.
Det nya ligger inte i historien som sådan, det finns massor av böcker där man får följa en person genom livet, och de brukar i ärlighetens namn inte tilltala mig. Nej, det nya är hur boken är skriven. Hela boken är en enda lång räcka av meddelanden, skrivna lappar i skolan, sms, brev, chat… you name it. Och det funkar! Inte en beskrivning så långt ögan når, varken av miljöer eller personer, ändå har jag en så klar bild av Rosie och hennes familj och deras liv i Irland, i Frankrike, i Boston och på resande fot.
Det ska erkännas att jag blev lite skeptisk när jag tog upp och bläddrade i den. Meddelanden eller chatkonversationer mellan två personer inleddes med ”Rosie:” eller ”Alex:” eller ”Ruby:” och det såg så annorlunda och rörigt ut.
När min far så började läsa och fullkomligt slukade boken, blev jag i ärlighetens namn förvånad. Både över att han gillade en bok som väl bäst beskrivs som en chic-lit/ feel good roman, och en bok som dessutom är så speciellt skriven, men han var lyrisk i sin beskrivning av den. ”Jättebra”. ”Rolig, jag skrattade högt många gånger”. Jag är imponerad, min far är pensionär och har aldrig chattat i hela sitt liv men hade inga problem alls att läsa den typen av konversation. Eller som han själv säger:
”Genom lappar på lektioner, SMS, Chat, brev mellan olika personer förs handlingen framåt på ett förträffligt sätt. Det innebär inga onödiga ord. I stället kommer känslor och tankar fram på ett fantastiskt sätt. Det är ett nytt sätt att skriva på.
Betyg: 5 utan tvekan.”
I mina ögon är det här en bok i första hand om vänskap, men också om revansch. Inte så mycket en revansch på andra som en revansch inför sig själv, att komma igen trots de svårigheter livet med jämna mellanrum ställer oss inför. Att säga att Rosies liv inte är lätt känns så klichéartat och även lite missvisande. Det här är ingen bok om kampen i det tuffa irländska samhället utan kunde utspela sig var som helst och handla om vem som helt av oss. Ja okej, vi har kanske inte blivit gravida på skolavslutningen och hoppat av skolan i artonårs åldern för att ta hand om en liten dotter med allt vad det innebär, men vi har alla tuffa perioder i livet, precis som Rosie. Cecelia Ahern har verkligen lyckats att få en vardaglig historia om ett ordinärt liv att bli intressant. Jag började läsa boken i fredags kväll och har inte kunnat lägga den ifrån mig. Det är något med de där meddlandena som suger in en. Som engagerar. Läs den!
Betyg: ****+
Antal sidor: 430
Förlag: Bazar
Jag tidigare läst Om du bara kunde se mig av samma författare.
Andra som läst boken:
Bokbloggen
Boktokig
