”Irländska vibbar över svensk småstad” – så skrev jag om Ewa Klingbergs mysiga roman Manglade dukar och vikta servetter. När hon nu kommit ut med en ny bok blir jag glad att se att det är en fristående historia och inte del två i en serie. Visst, den utspelas i samma lilla stad, några av karaktärerna från första boken finns med, men de bär inte historien.
I Lånat silver och krossat glas möter vi Jeanette som istället för att skilja sig från sin man får ordna med hans begravning. När hon ska tömma huset för att sälja det får hon plötsligt kvinnan som skulle ha varit hennes ex-svärmor om pappren bara hunnit skickas in, på halsen. Och de tycker inte särskilt mycket om varandra.
För att komma undan smiter Jeanette upp på vinden, den måste ju också tömmas eller hur? Bakom en igentapetserad dörr hittar hon ledtrådar till en historia som involverar både kung Oscar II och en kvinnlig fotograf.
Precis som i förra boken så är Lånat silver och krossat glas skriven med en stor portion värme. Att utnämna Klingberg till vår nya feel-good drottning känns inte helt rättvist, för hon är mer än så. Visst mår man bra av att läsa böckerna och de hamnar definitivt inom feel-good genren, men ändå känns de som så mycket mer.
Framför allt tilltalas jag av karaktärerna och då särskilt Mathilda, den kvinnliga fotografen. Det märks att Ewa själv tycker om henne. Det är väldigt mycket hjärta i beskrivningen av henne och hennes historia. I efterordet ursäktar Ewa sig med att hon inte är historiker, men det hela känns väldigt, väldigt trovärdigt. Jag köper det jag läser. Utan problem.
Den parallella historien om Jeanette är mysig och lätt att engagera sig i, men det är Mathilda som stannar kvar hos mig när jag slår igen boken. Det är hennes öde som berör mig.
Att Ewa valt att löst koppla ihop de båda böckerna är lite trevligt och jag ser fram emot fler historier från Huskvarna.
Blir du nyfiken? Du kan provläsa ett kapitel här.
