”Moyes bästa” lovade Pia Printz mig när jag fingrade på Bergens stjärnor på bokmässan. Personligen håller jag Ensam i Paris högre, den älskade jag, men Bergens stjärnor är nästan lika bra. Det är en bok fylld av omtumlande känslor och starka kvinnor.
När Bokmalen träffades för en kvälls mat, vin och bokprat var vi rörande eniga om hur bra den var och hur intressant läsning den bjöd på. Kanske alldeles särskilt för att det ligger en sann historia bakom. Det är svårt att inte imponeras av dessa starka kvinnor som inte bara trotsade väder och vind utan också konventioner och förutfattade meningar för att sprida böcker och läsglädje till de avlägset boende människorna i Montanas bergstrakter.
Ett extra plus för den sanna historien bakom och den presidentfru (Eleanor Roosevelt) som kämpade för att göra utbildning och böcker tillgängliga för alla amerikaner, bland annat genom de The Pack Horse Library som startades 1934.
I Bergens stjärnor får vi följa Alice Wright, den unga engelskan som gifter sig med en stilig amerikansk man och drömmer om ett lyckligt, fritt liv. Chocken och kulturkrockarna hon utsätts för i sitt nya hemland är inte att leka med och relationen mellan Alice, hennes nyblivne make och den allestädes närvarande svärfadern är komplicerad minst sagt. Dessutom är det inte enkelt att komma till den lilla staden i Kentuckys bergstrakter och försöka lära känna invånarna, herregud, så fort hon öppnar munnen lyser hennes snobbiga engelska uppväxt igenom.
Men Alice ger sig inte. Hon kämpar, mot fördomar, mot fyllkajor, väder och vind och inte minst sin hårdnackade svärfar. Det är sannerligen inget lätt liv hon lever, men mellan bibliotikarierna växer en underbar vänskap fram med band så starka att de är svåra att slita av. De är beredda att göra nästan vad som helst för varandra.
Som sagt, jag gillade Ensam i Paris bättre, men varför jämföra? Båda böckerna är en riktigt, riktigt bra bok. Har du inte läst dem? Gör det!
