Joanne Harris bok Gentlemän och spelare är annorlunda. Annorlunda uppbyggd och framför allt väldigt annorlunda jämfört med Joannes andra böcker.
Jag har med stor förtjusning och behållning läst Chokolat (naturligtvis), Karamellskorna, En doft av apelsin (som jag inte var så förtjust i), Underströmmar (som jag gillade mycket) och Kärlekens dårar (även den en favorit). Joannes böcker följer alla ett tydligt mönster; de utspelar sig oftast i Frankrike, huvudpersonen är en kvinna, inslagen av övernaturlighet och okulthet är tydliga och många har vardagshäxor och tarotkort som favorit. Men den här boken är annorlunda.
Gentlemän och spelare utspelar sig på en internatskola för pojkar i England och, det är lika bra att säga det med en gång, det finns inte minsta antydan till övernaturlighet eller okulta inslag. Inga häxor eller tarotkort här inte.
Vi lär känna huvudpersonen som en tolvåring vars pappa jobbar som vaktmästare på den fina internatskolan men som inte har råd att sätta sitt eget barn där. Barnet längtar efter den fina slutna världen och börjar smyga sig in på skolområdet om kvällarna. När allt går bra och ingen upptäcker intrången blir vår ”hjälte” (?) allt djärvare och djärvare och beblandar sig till slut med de andra eleverna även på dagtid. Allt verkar gå bra tills en dag…
Ovan nämnda handling utspelar sig femton år tillbaka i tiden, parallellt får vi följa livet på skolan idag, men den här gången ur lärarnas perspektiv. Den hittills så lugna skolmiljön infiltreras av en spion, en mullvad som genom diverse, mer eller mindre elaka, practical jokes sätter skolans rykte och existensberättigande i gungning. Det går så långt att ryktena får lärare avskedade, inlagda på sjukhus och en elev mister livet. Vem är mullvaden och vad har allt för koppling till händelserna för femton år sedan?
Bitvis var det lite rörigt med hoppandet mellan de parallella historierna, något jag normalt inte har några som helst problem med, och det var inte helt lätt att veta vem som var berättaren i de olika kapitlen. Ett tag höll jag nästan på att ge upp, men när jag kom till slutet är jag glad att jag höll ut. Vilken knorr!!!! Sällan har jag läst en bok där författaren lyckats lura mig så totalt. Jag var inte med över huvudtaget. Snyggt jobbat!
Betyg: *** (men ***** för knorren)
