Abby Williams är dagens Erin Brockovich

Rökridå av Krysten Ritter

Minns ni den 18 år gamla filmen om Erin Brockovich? Om den unga, ensamstående mamman som tar jobb som assistent på en advokatfirma och i princip på egen hand får Californiens största företag på fall. Baserat på en sann historia by the way. Ingen har väl glömt den? Julia Roberts fick en Oscar för sin rolltolkning.

Har man mot förmodan låtit den filmen smyga sig långt bak in i minnets vindlande vrår så förs den omedelbart längst fram när man läser Krysten Ritters bok Rökridå. Parallellerna är många även om Abby Williams är lite mer osympatisk än Brockovich, hon saknar barn och har en ouppklarad historia med sin gamla hemstad, den lilla hålan Barrens i Indiana.

Det är en på många sätt tragisk och otäck historia som målas upp när Abby och hennes miljörättsjurister besöker staden för att utreda eventuella oegentligheter hos traktens stora arbetsgivare och välgörare Optimal. Här pratar vi mutor, hållhakar, förgiftat vatten, intriger, utnyttjade ungdomar och utpressning. Och en historia som sträcker sig tio år tillbaka i tiden. Samtidigt kryper sig minnena allt mer inpå Abby, hon kan inte släppa tanken på vad det egentligen var som hände när Kacyee Mitchell försvann.

Det är en stark historia Ritter målar upp. En skrämmande aktuell historia som nog tyvärr har alldeles för många förankringar i verkligheten. Invånarna i Barrens gör precis som invånarna i Fredrik Backmans bok Björnstad gör, blundar för vad som egentligen händer runt dem. De tillåter stora mäktiga, företag som i princip alla i staden är beroende av på ena eller andra sättet, att göra precis som de vill. Och man höjer dem till skyarna för det. Ritters bok utspelar sig i Indiana, Backmans här i Sverige, men likheterna är skrämmande många. När vi är i beroendeställning väljer vi ofta att titta åt andra hållet, att tillåta saker vi egentligen vet är fel, bara för att andra alternativ är för skrämmande.

Det här är bra. Jag sträckläste boken som väckte tankar som inte riktigt vill släppa taget. Möjligen kan jag bli lite trött på att kvinnor antingen måste porträtteras som söta, rara och väna eller som här, ganska osympatiska och otrevliga. Jag vet om och applåderar Ritters önskan att lyfta fram mer komplexa kvinnliga karaktärer. Det behövs. Men komplex behöver inte nödvändigtvis innebära så extrem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 1 =