40: Constant Reader – an awakening

40: Constant Reader
av Linda Skugge

Min relation till Linda Skugge är… kluven.
Eller vem försöker jag lura egentligen, jag har ingen relation till Linda Skugge. Jag har en bild av henne, en uppfattning grundad på hennes framträdanden i tv i min ungdom och av andras (vuxnas) bild av henne. Det är naturligtvis inte rättvist, men så är det. Hela min tid som tonåring/ ung vuxen dök hon upp i tv, den smala, svarthåriga tjejen med vass tunga och tydliga, obekväma åsikter. Hon skrämde mig.

Jag läste aldrig Linda då. De som var något gjorde det. De som hade koll. Det hade inte jag. Hon skrev om musik, musik som inte fanns i min värld och hon hade åsikter om saker jag inte ens börjat fundera på. Jag var aldrig obekväm som ung. Var aldrig stökig, bråkig eller annorlunda, men jag var inte heller tuff och populär. Jag bara var. Identitetslös. Det tog fyrtio år innan jag kände mig bekväm. Att fylla fyrtio var inte det minsta traumatiskt. Snarare var det som att alla pusselbitar föll på plats och jag började synas. De tidigare suddiga konturerna blev tydligare, kanske inte skarpa, men tydligare. Och jag kände mig yngre än någonsin.

Att läsa 40: Constant Reader är både drabbande och lite förvirrande på en och samma gång. Jag googlar och konstaterar att vi är jämngamla, Linda och jag, hon är ett år yngre men det räknas inte. Hennes tankar, dåliga självförtroende och ångest inför att fylla fyrtio berör mig. Hon ser tillbaka på ett liv som jag både känner igen och som är helt främmande. Ibland undrar jag om vi kommer från samma planet. Hon har gjort så mycket mer än jag, är så mycket starkare, säkrare än jag. Hennes erfarenheter är så mycket större.

Så stannar jag upp. Nej, de är inte större, men de är väldigt annorlunda. Jag saktar ner läsandet, läser ett par kapitel/avsnitt i taget. Mer går inte riktigt att ta till sig, orden kryper in under huden på mig, krånglar sig in i hjärnans vindlingar och tvingar mig att fundera på mitt eget liv. På mig.

Det är tufft att vara Linda Skugge. Jag är djupt imponerad av henne. Av hennes disciplin, moral, erfarenhet, tuffhet men också över sårbarheten, hur utlämnande texterna är. De berör mig.

Det är tufft att vara Linda Skugge. Världen är inte snäll mot henne. Den är inte det mot människor som sticker ut hakan. Som tar för sig. Som är annorlunda.

Det är tufft att vara Linda Skugge, i ordets båda bemärkelser. Linda Skugge är tuff.

Jag var inte med när det begav sig, när Lindas texter lästes, diskuterades och tycktes till om. Jag var inte med, och kommer antagligen aldrig att vara med. Vara inne. Hipp. Sticka ut. Men så här tjugo år senare tar jag ändå till mig lite av det som jag på avstånd såg och förbryllades över. Bättre sent än aldrig tänker jag. Och så får jag lust att köpa bullar på Ica, koka en stor kanna te och över en fika försäkra denna på en gång tuffa och sköra varelse att fyrtio är fantastiskt. Att det inte är något att skygga inför.

Och ja, jag inser att jag åter igen är fel. Flera år fel. När jag nu läser 40: Constant Reader är det på Storytel som e-bok, efter att ha läst några rader skrivna av Helena Dahlgren, några få år efter att boken kom ut och Linda har hunnit fylla fyrtio för länge sedan. Jag hoppas det gick bra. Jag hoppas dagen passerade förbi precis så där obemärkt som hon verkade vilja när hon skrev den.

Men kanske är allt bara en fasad, en text, en persona Linda målar upp. Kanske är bokens Linda inte verklighetens Linda. Men vet du vad, det skiter jag i. I min värld är detta den sanna bilden av Linda Skugge, och det är en bild jag tycker om. En som jag utan problem kan ta till mig och relatera till. Lära mig av. Och jag kommer fortsätta läsa den här boken. Långsamt. Långsamt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × ett =