Hur långt är vi egentligen beredda att gå för att lyckas? 
För succé? För att kunna stå överst på pallen och veta att man är bäst i världen? 

Enhörningen
 av Jonas & Mattias Karlsson

Det är naturligtvis olika för oss alla, men många är beredda att offra mycket, väldigt mycket. Att satsa hårt. Så hårt att de faktiskt riskerar sin egen hälsa. Det är på en gång fascinerande och ofattbart. Jag förstår det inte, jag är alldeles för mycket soffpotatis för det, men sitter ändå gärna framför tvn och tittar på.

Så här precis i början på året är det skidor och Tour de Ski som gäller. Galningar pressar precis allt ur kroppen för att efter tio dagars skidlopp till slut stå överst på prispallen, och det efter att på längdskidor ha klättrat uppför en slalombacken. Fascinerande. Galet. Till sommaren är det OS i Rio som hägrar. Det kastas, springs, hoppas, simmas, ros och en massa annat för att stå överst med guldmedaljen om halsen. Och det sker tyvärr inte alltid med justa metoder. Vi vet att dopade idrottare kommer att ertappas. Vi vet att vinnare kommer att fråntas medaljer. Vi vet det. Doping är ett stort problem som många sporter tampas med idag.

I sin debutroman Enhörningen har TV-sportens Jonas Karlsson tillsammans med sin bror Mattias satt fingret på just det. Här möter vi Enhörningen, en av Sveriges bästa diskuskastare genom tiderna, bara slagen av Ricky Bruch. Men det är historia nu, tio år sedan, karriären är över. Eller? Är det möjligt för en fyrtioåring att göra comeback? Kanske till och med på internationell nivå? Är en medalj i Rio-OS sommaren 2016 möjligt?

Bakom Nordkoreas stängda dörrar pågår mycket som omvärlden aldrig får nys om, bland annat en mängd medicinska försök. Har forskarna lyckats ta fram ospårbar doping? Kan gendoping ersätta steroider, bloddoping och allt annat som idrottare medvetet eller omedvetet sysslar med för att bli bäst? Och vad har morden i norra Sverige med det hela att göra?

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag började lyssna på Enhörningen just för att Jonas Karlsson skrivit den. Jag gillar hans sportkrönikor och sätt att rapportera och fundera runt idrott, doping och annat. Mina förväntningar var inte särskilt höga men de kom på skam. Det här är bra. Spännande och skrämmande på en och samma gång. Och med tanke på hur insatt Jonas är på området och vad som sker bakom scenen inom idrottens värld så blir jag lite mörkrädd. Ja, jag vet att det är fiktion. Hittepå. Men ändå. Det ligger säkert en hel del, mer än jag skulle vilja, sanning bakom.

Några långa promenader, pendling till jobbet i mellandagarna och två virkade mössor senare kan jag ärligt säga att jag hoppas att bröderna Karlsson har planer på fler böcker. Inte nödvändigtvis i form av en serie, jag är lite mätt på serier just nu, men gärna från idrottens värld. Det borde finnas en outnyttjad skatt att ösa ur där tycker jag.

Det enda jag egentligen är lite besviken på är att Jonas själv inte läser boken. Det är absolut inget fel på Niklas Engdahls uppläsning, men det hade tillfört boken ytterligare en dimension, ytterligare en känsla av skrämmande verklighet om det var Jonas röst som hördes i högtalarna.

Och ja, man kan vara både bokmal och sportintresserad. Det går alldeles utmärkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × fem =