”Livsbejkande” tycker Sunday Express enligt blurben på framsidan. Jag instämmer men vill lägga till ord som ljuvlig, njutbar, tankeväckande, härlig och så väldigt, väldigt fransk.
Att det är något visst med ödeckare vet vi ju sedan tidigare. Det är något med de där karga, engelska (ja de bästa utspelar sig oftast i England eller Skottland) miljöerna som lockar. Det lilla samhället, naturens makter, de nära relationerna och det slutna rummet som är en så perfekt bakgrund till spännande historier.
Precis på samma sätt visar det sig att de små kustsamhällena, och då alldeles särskilt de Bretangska, gör sig för fransk feel-good. Den lilla orten Kerdruc bjuder på strandcaféer, fiskargubbar, fantastisk mat, dofter, dragspel, starka känslor, konstnärer, värme men också andrum och en plats att finna sig själv.
Allt börjar med ett synnerligen misslyckat självmordsförsök som under en semesterresa i Paris verkar vara den enda vägen ur det trista liv Marianne Messmann lever med sin arrogante make. Hon reser sig helt sonika upp mitt i middagen och hoppar i Seine. Hennes ilska över uteliggarna som i all välmening räddar henne och kallar på ambulans är dråplig. Hon är rosenrasande. Ända tills hon av en slump kommer över en målning av den pittoreska byn Kerdruc med sina båtar som guppar lätt i brisen. Hon ger sig av, rymmer från sjukhuset, för att bege sig till platsen där det är meningen att allt ska ta slut.
Men det gör det så klart inte, istället är det i Kerdruc allt tar sin början och det är något särskilt skönt med budskapet om att det faktiskt aldrig är försent. Marianne är sextio men ändå är det här och nu hennes liv tar sin början, och det känns helt rätt.
Det är lite fascinerande att The Little Breton Bistro känns precis lika genuint fransk som Nina George förra bok The Little Paris Bookshop gör – med tanke på att hon är tyska menar jag. Och kanske är det det som är knepet, kanske är det den utomståendes ögon som lyckas se och plocka fram de små, små detaljerna som gör att det smakar, doftar och låter så äkta. Precis som tidigare tecknar George sina karaktärer med djup och värme, de är en fröjd att läsa om och lära känna.
Jag älskar verkligen The Little Breton Bistro och är djupt avundsjuk på er som har kvar möjligheten att njuta av den när den kommer på svenska i maj.
Dessutom blir jag väldigt imponerad, bara 45 år gammal (en kvinna i sina bästa år med andra ord) är Nina George knappast någon duvunge. Men med 26 böcker (romaner, deckare och fackböcker), hundratalet noveller och mer än sexhundra kolumner och artiklar i bagaget är hon mer rutinerad än de flesta. Den lilla bokhandeln i Paris vann flera priser, översattes till 30 språk och har sålt i mer än 800.000 ex – och jag ser absolut ingen anledning till varför inte Den lilla bistron i Bretagne inte kommer att gå samma öde till mötes. Jag skulle dessutom gärna se den på bio nästa vår.
