Kanske känns det konstigt med en sommarbok nu när hösten precis anlänt. Men årets november är som bekant #nonfictionnovember och vad passar väl bättre än att läsa en bok om hur Helen Gurley Brown sommaren 1965 kämpade för att få Cosmopolitan på fötter, att få det nu världsomspännande magazinet att ändra riktning och stoppa nedläggningen.
För det var precis det Gurley Brown gjorde. Mot alla odds lyckades hon vända den sjunkande tidningsskutan och göra husmorsmagasinet som förde en tynande tillvaro till ett magasin med unga kvinnor i karriären i fokus. Hon fick två nummer på sig och det var inte lätt, hon slogs inte bara mot vikande läsarsiffror, utan mot en mansdominerad värld utan dess like där ingen, absolut ingen, utom hennes make, ville se henne lyckas. Tanken var att hon skulle skjuta både tidningen och sig i sank.
Så blev det inte.
Med facit i hand är det lätt att konstatera att denna ikoniska chefredaktörs revolutionerande idéer höll. Att vända sig till unga, framåt kvinnor som ville ha både karriär, sex och självkänsla var helt rätt. De vill mer än bara vara någons fru med fokus på hem, familj och make – och de ville läsa om det. Revolutionerande åsikter på 60-talet så klart, och tyvärr har på många sätt fortfarande långt kvar att gå – även om USA glädjande nog precis fått sin första, färgade, kvinnliga vicepresident. Det finns hopp!
Det är ingen faktabok som Renée Rosen skrivit, så egentligen platsar Sommaren på Park Avenue inte i #nonfictionnovember, men för sådana som mig, som inte är överväldigande förtjusta i fackböcker så är den en liten knuff i rätt riktning. Den baseras på en sann historia när den speglar de månader under våren och sommaren 1965 när Gurley Brown kämpade för att göra om Cosmopolitan efter eget huvud, så jag tycker nog den kan få vara med på ett litet hörn.
Det är en fascinerande historia som ger en inblick i historien. Tankarna går osökt till Djävluen bär Prada, med ett stänk av tidsandan som genomsyrar underbara tv-serien Mad Man. Jag kunde helt enkelt inte sluta läsa.