Vi måste prata om slut

The Family Man
av T.J. Lebbon

Det kan tyckas vara en banal fråga, men slut är allvarliga saker. De kan inte bara slarvas bort hur som helst. En historia måste vårdas hela vägen ända fram till slut och tyvärr känns det som om allt fler böcker missar just det, slutet.

Man kan naturligtvis göra på olika sätt, Jean-Michel Guenassia berättade för mig att han alltid börjar med slutet och sedan arbetar sig mot början av historien. Det är kanske inte så vanligt, men enligt honom är slutet det viktigaste på hela historien och något man inte får lura läsaren på – alltså börjar han med det.

En annan approach är cliffhangers som jag när en hatkärlek till, de är oerhört frustrerande och samtidigt kittlar det fantasin och skapar ett enormt lässug. Det är jag tydligen inte är ensam om att tycka, enligt Dag Öhrlund får han sällan så många upprörda mail från läsare som när han avslutat sina böcker med en cliffhanger, något han gärna gör och i ärlighetens namn är väldigt bra på.

Vilket man än väljer, ett välvårdat slut eller en frustrerande cliffhanger så är det viktigt att man gör det med känsla. Men som sagt, alltför ofta upplever jag att det inte finns någon tanke bakom slutet. Alltför ofta drar man ut på det i oändliga, andra gånger rinner det bara ut i sanden och man får egentligen inga svar alls, men värst är faktiskt de som plötsligt kastar in nya karaktärer som får agera skurkar och skyldiga, karaktärer som knappt ens nämnts tidigare.

På lunchpromenaden idag lyssnade jag på de sista minuterna av The Family Man av T.J. Lebbon. Det började bra, Don är en helt vanlig egenföretagare med fru och dotter, kanske lite i vanligaste laget, nästan lite väl tråkig. För att ändra på det planerar och genomför han ett bankrån tillsammans med bästa kompisen. Det går naturligtvis överstyr och snart måste de fly för sina liv och samtidigt rädda livet på frun och dottern. Men som sagt, slutet… inte själva upplösningen av dramat som är logiskt, utan fortsättningen för Lebbon har fallit i fortsättningsfällan. Av någon anledning verkar det nödvändigt att vi får veta hur det går för två av karaktärerna efteråt, men, och det är här problemet uppstår, historierna leder ingenstans, de rinner bara ut i sanden och gör mig irriterad. Varför överhuvud taget berätta det?

Nej skärpning hör ni. Antingen avslutar ni berättelsen, eller så låter ni mig sukta efter mer, inga jäkla halvmessyrer tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + femton =