Huvudlös och armlös och ändå något av det vackraste jag sett. Hon tar fortfarande andan ur mig när jag tänker på henne, trots att det är 35 år sedan vi sågs.
Jag minns två saker från mitt besök på Louvren; hur liten och grön Da Vincis Mona Lisa är i verkligheten och hur otroligt vacker statyn i foajén är där hon står på trappavsatsen. Som jag minns det är Nike från Samothrake det första man ser när man kommer in, och mig golvade hon fullständigt.
Den grekiska segergudinnan tar emot, välkomnar, brer beskyddande ut sina marmorvingar över besökarna som strömmar upp för trappan på väg in i världens kanske mest kända konstmuseum. För mig räckte det. Inget av det vi såg senare under besöket kunde mäta sig mig hennes skönhet. Otaliga museibesök senare är det enkelt att konstatera, världen är full av vackra konstverk, skulpturer och målningar, men de bleknar i jämförelse.
Ett par århundraden före Kristus restes den två och en halv meter höga skulpturen på Samothrake för att fira segern i ett eller annat viktigt sjöslag. Som så många andra genom tiderna så glömdes hon bort. Tills hon 1863 hittades igen och fördes till Louvren där hon nu som sagt står och välkomnar besökarna.
