Vargsläkte

För ett tag sedan damp det ner ett paket i brevlådan. Grått med smala röda sidenband, en lackstämpel i form av en fransk lilja och en bit ”skinn” instucket under snöret. Härligt! Underbart! Vem gillar inte att få spännande paket med posten? En eloge för omtanken och arbetet med att göra något extra av bokutskicket.

Inuti låg Vargsläkte av sveriges nya skräckdrottning Caroline L Jensen, en för mig helt ny bekantskap. Jag läste baksidan. Hmm, spänning, skräck och varulvar. Nja, inte riktigt min grej. Vände på den och gillade omslaget. Blågrå toner. Träd med solen som silar genom grenarna. Lite mystisk känsla. Fint. Ska nog ge den en chans ändå, även om skräck inte är min grej och skräck på svenska snarare tenderar att bli lite töntigt än gastkramande. Den hamnade definitivt i läsa-högen.

Boken handlar om Vera Duse, tjugotvå år gammal och lite vilsen i livet. Hon vet inte vad hon ska bli och går strökurser på universitetet med en liten luddig förhoppning om att komma in på psykologlinjen. Som ett extraknäck över sommaren hjälper hon till att renovera det gamla hotellet där mormodern bor.

Allt är lite småmysig i det lilla samhället men det är något underligt med mormodern och hennes två väninnor, de verkar bära på så många mörka hemligheter. Och det gamla hotellet verkar leva ett eget liv där väggarna bär på fruktansvärda hemligheter. Och vad hände egentligen den där dagen den gamle luffaren försvann? Och Veras pappa som försvann när hon bara var fyra år, vad hände med honom? Det är i den här miljön som Vera till slut hittar sig själv, men vem eller vad är det egentligen hon hittar? Och är det bra? Det återstår att se.

Jag är så glad att jag läste den här boken. Den är spännande och engagerande och nyfiket bläddrar jag vidare för att få veta hur det går. Person- och miljöbeskrivningarna känns klockrena och jag kan se dem alla så tydligt framför mig. De små teskedsgumsliknande damerna, den pråliga Mehmet med sina skrikiga skjortor och sin new age-butik, den hispiga Hilda, den sadistiske knarkaren, den trötte men förälskade polisen och alla de andra. Det känns som om jag känner dom.

Vampyrtrenden har hållit i sig länge nu, men i den här boken är det häxor och varulvar, eller skinnvändare, som får spela huvudrollen. Inte en vampyr så långt ögat når, inte än i alla fall. Och häxor verkar ju vara inne nu. Ett par titlar till är ute eller på väg ut i handeln med häxor som huvudpersoner. Och det funkar. Åtminstone häxbiten. Varulvarna känns fortfarande lite främmande för mig, men man vänjer sig nog, även om just avsnitten när skinnvändaren byter karaktär från människa till varulv är väldigt grafiska och äckelframkallande.

Jag inser så här i efterhand att min bild av varulvslitteratur (kan man säga så?) var ganska så föråldrad. Jag hade nog förväntat mig mer 1800-talskänsla a la Frankenstein eller något liknande, men inte. Det här känns väldigt up to date och rätt.

Så kommer vi till skräckbiten. Blev jag rädd? Rann kalla kårar längs ryggraden när jag läste? Kurade jag ner mig under täcket när det var som mest gastkramande? Nja, inte riktigt. Som sagt, skinnvändarbiten var grafisk och äcklig mer än läskig och häxbiten för lik annan fantasy för att ge rysningar. Det rysligaste var nog strandvaskaren och hans upptåg. Hör bara:

”När hon lämnat badrummet skälvde hela utrymmet till. Kakelfogarna kved och släppte ifrån sig ännu lite stelnad fogmassa. Kranen i handfatet började darra. Glödlampan ovanför vasken gav ifrån sig ett flackande och samtidigt som avloppsbrunnen suckade ihåligt lösgjorde sig, mycket långsamt, en gestalt från väggen mellan badrummet och korridoren.”

Totalt sätt var det en spännande och engagerande bok och jag ser med förväntan fram emot de kommande två delarna även om vi får vänta oliiidligt länge på uppföljaren, ända till hösten 2012.

Betyg: ****
Antal sidor: 376

Förlag: Ord Text Mening

Andra som också läst Vargsläkte:
Its a literary thing
Spektakulärt
Lingonhjärta
Erikas bokprat