(Klicka på texten för att läsa hela inlägget.)
Det händer, inte ofta men det händer, att jag faller totalt och oväntat för en bok. Blir alldeles upp över öronen förtjust i handlingen, karaktärerna och författarens sätt att skriva. Precis lika sällsynt och överrumplande är det när jag trots alla goda indikationer inte klickar med en bok.
Oftast hittar jag något som får mig att läsa vidare. Något som gör mig tillräckligt intresserad för att fortsätta. Det kan vara språket, miljöerna, karaktärerna, en önskan att få veta vem som är den skyldige eller helt enkelt få veta hur det går. Eller helt enkelt för att fördriva några timmar med en god historia.
Men någon gång då och då, inte ofta som sagt, är det något som är galet. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Så var det med Nådens omkrets av Jörgen Brekke. Innehållsmässigt verkar det lovande:
En tiggarmunk reser i början av 100-talet till Norge med en uppsättning sylvassa barberarsknivar och ett obehandlat skinn. Femhundra år senare påträffas ett halshugget lik på Poe-museet i Richmond och ett annat i ett bokvalv i Trondheim. Båda morden verkar på något sätt ha anknytning till det uråldriga Johannesmanuskriptet.
Böcker spelar en stor roll i den här boken, i så väl handling som miljöer och det brukar ju normalt vara ett plus i min värld. Dessutom gillar jag omslaget. Men ändå klickar vi inte, Jörgen Brekke och jag. Texten lyckas inte dra in mig i handlingen och jag vet inte varför. Det borde vara spännande men jag tappar intresset i beskrivningarna och förhörsprotokollen orkar inte bevara koncentrationen. Det här är uppenbarligen inte en bok för mig. I alla fall inte just nu. Tyvärr…
Antal sidor: 349
Förlag: Forum
