Jag erkänner! Även jag föll för Stephanie Meyers vampyrsaga. I ärlighetens namn har jag bara läst de två första böckerna ännu (Om jag kunde drömma och När jag hör din röst) men oh vad jag önskar att den tredje låg på nattygsbordet och väntade på att öppnas. Det gör den tyvärr inte och jag får sväva i ovisshet om Bella och Edwards fortsatta öden ännu en tid.
Som så många andra har jag smått oförstående följt höstens debatter och diskussioner på bl a bokhora.se och i media. Vampyrernas vara eller icke vara. Kvaliteten på böckerna. Språket…. bla bla bla. Av princip tycker jag inte att man kan döma ut en bok som dålig litteratur för att den är lättläst, populär och lättsmält. Min läsarbana började som så många andras med att jag fullkomligt slukade Kitty, Jolly, Tvillingdeckarna och andra dussinböcker. Och jo då, jag har haft perioder med Barbara Cartland och Harlequin också. Men så vad då? Man går ju vidare här i livet. Och vad är det för fel på lite verklighetsflykt ibland? Måste allt vara så seriöst hela tiden?
Att böckerna om Bella och Edward klassas som ungdomsböcker är inte heller helt och hållet korrekt. Om jag har förstått det hela rätt så är en försvarlig mängd av läsarna vuxna kvinnor.
För första gången på mycket länge, säkert ett par år, glömde jag tid och rum medan jag läste. Det från början heta badvattnet hann bli kallt innan jag kunde göra en paus. Fantastiskt! På mindre än en vecka är det två första böckerna slutlästa.
Betyget blir utan tvekan ****, även om den andra boken är något (om än marginellt) sämre än den första.
