Efter att ha lyssnat på Dockmakerskan och samtidigt läst Råttkungen så måste jag erkänna att tanken har slagit mig mer än en gång. Vad är det egentligen för fel på män?
Lugn, jag vet att det är fiktion, hittepå, och att män som regel är justa och många av dem helt fantastiska. Det finns alla sorter, precis som det finns alla sorters kvinnor. Men, den senaste tidens nyhetsrapportering om fenomenet incels, män som hatar kvinnor för att de tvingas leva i ett ofrivilligt celibat, har skakat om. Chockat. Jag har så svårt att förstå hur de funkar, det om något känns som fiktion och hittepå. Men exakt hur verkligt det är blir skrämmande tydligt i Råttkungen av Pascal Engman.
Att dessutom samtidigt läsa Dockmakerskan av Elizabeth Macneal förstärker den känslan. Även om det här inte handlar om incels utan om en stalker så är känslan den samma. Ett obehag kryper längs ryggraden medan man läser. Hur i hela friden är folk funtade?
Medan Råttkungen rör sig i metoo-rörelsens kölvatten i dagens Stockholm är Dockmakerskan förlagd till 1850-talets London i samband med den stora världsutställningen och rör sig i boehmiska konstnärskretsar, en miljö som lockar och ger en extra dimension till historien. Samtidigt är det en läskig historia om en man som blir besatt av en av de unga kvinnorna.
Det är oerhört skickligt . Båda böckerna är skrivna på ett sätt som berör på djupet, det är svårt att värja sig och samtidigt väldigt spännande. Omöjligt att sluta läsa helt enkelt.
