Jo Nesbø blir med sin senaste bok om Harry Hole, Törst, först ut här på Bokmalens nya hemvist. Kanske är det passande med tanke på att det är nästan på dagen fyra år sedan jag skrev om en av mina favoritböcker, Huvudjägarna, som förvisso inte handlar om Hole men som fortfarande är en av Nesbøs bästa böcker.
När vi nu möter Hole har han slutat som polis, undervisar på polishögskolan, bor med sin fru och är… nöjd med livet? Knappast va? Det dröjer inte länge innan han övertalas att, helt inofficiellt så klart, hjälpa till med en extra knivig utredning som förbryllar Oslopolisen.
En kvinna hittas mördad och bevisen verkar peka på att en vampyr härjar i stan, offret har blivit biten och och tömd på blod. Snart dyker en halvt misslyckad psykolog upp och hävdar att mördaren är en så kallad vampyrist, vilket är ett mycket omdiskuterat begrepp inom psykologin och inte helt rumsrent.
Som vanligt tar Nesbø oss med på en resa genom en rejält tjock bok, som verkar mycket tunnare än den är, tack vare tempot och språket i boken. Det är spännande hela tiden, både när det gäller själva utredningen, brottet och förövaren, men även Holes kamp med sig själv och sitt näst intill fanatiska driv att lösa brott, fruns motvilja mot att än en gång tvingas dela sin man med mördare och offer.
Jag har egentligen bara en invändning mot den här boken och det är att den har så många slut. Varje gång det känns som att nu, nu läser Jonas Malmsjö de sista raderna så fortsätter det lite till för det finns något som författaren måste förklara. En tre fyra gånger hände det, historien bara fortsatte och det kändes faktiskt inte nödvändigt. Han hade kunnat lämna oss utan exakt alla svaren, det hade varit ok.
Men som vanligt när det gäller en av deckargenrens stora stjärnor så bjuder Nesbø oss på en riktigt bra och spännande historia, man vill inte sluta läsa (eller i mitt fall lyssna) riktigt än, bara lite till. Och det är väl det bästa betyg man kan ge en författare.
