To kill your darlings

Det är ett begrepp som alla kreativa människor känner till – kill your darlings – och det är något av det svåraste som finns att göra. Att stryka de där fantastiska formuleringarna, karaktärerna som man älskar men som inte tillför något, eller att avsluta något när det hållit på tillräckligt länge.

Som författare kan man ju faktiskt till och med få lust att ta död på sin huvudperson.

Men är det i så fall klokt att göra det?

Frågan skapar huvudbry för många framgångsrika författare. När succén är given trycker förlagen på och vill ha fler böcker i samma serie, med samma huvudperson. Hjälte eller skurk spelar inte så stor roll, det viktiga är att vi läsare på ena eller andra sättet knutit an till personen och vill läsa mer om honom eller henne.

Så vad ska då en stackars författare göra när lusten att göra annat är större, när det inte är riktigt lika kul längre? Ska man ta livet av sin karaktär och på så vis bli av med den för evigt. Tja, man kan ju försöka, men det gick ju så där för Conan Doyle som försökte ta livet av Sherlock Holmes men var tvungen att återuppliva honom minst en, och kanske till och med två gånger om jag inte missminner mig.

Doyle gjorde det dock snyggare än manusförfattarna till Dallas som tog död på Bobby bara för att vara tvugna att skriva in honom i tv-serien igen efter tvåhundratiljonte avsnittet. Hur de löste det? Genom att låtsas att allt som hänt under året som gått sedan Bobby dog i bilolyckan varit en… wait for it… dröm!

Finns det då inget snyggt och smart alternativ till att döda sin karaktär?

Klart det gör, men finns det något som tillfredsställer så väl författaren som förlaget och fansen? Kanske inte. Om man väljer döden så kommer garanterat ett antal sura fans att höra av sig. ”Hur kunde du?” kommer vara den vanligaste meningen i mail, tweets, facebook mess och annat. Om huvudpersonen är skurk kommer säkert även några ”Ha, nu fick han vad han förtjänade!” även att smyga sig in. Förlaget kommer dessutom att gråta blod eftersom man inser att nu är sagan all. Ingen mer kassako.

Ett annat alternativ är däremot att lite mer vagt låta karaktären försvinna ut i ovissheten. Kliva ombord på ett tåg till Sydamerika. Försvinna i folkmängden i Hong Kong. Falla överbord. Eller varför inte den fantasieggande cliffhangern med en duell mellan huvudpersonen och hans ärkefiende. När skottet avlossas överlever bara en av dem. Frågan är – vem?

Kejsare av Buthler och Öhrlund

Jag antar att det är ett dilemma som Buthler & Öhrlund tampats med inför sista boken i serien om psykopaten och maktgalningen Christoffer Silverbielke. Hur avslutar man en serie som varit en sådan framgång, som älskats (och hatats) av så många och som dragit in pengar både på nya böcker och backlisten? Hur? Ska han äntligen få vad han förtjänar och dö, gärna lika grymt som många av hans stackars offer? Eller är ett öppet slut att föredra? Ett som utmanar min fantasi, som får mig att fundera på vad som egentligen hände sedan?

Ni som läst Kejsaren vet vad som hände. Frågan är vad ni tyckte om slutet? Var det rätt? Min åsikt är klar. Otvivelaktigt så. Det var helt rätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × fem =