(klicka på texten för att läsa hela inlägget)
Jag är inte så naiv att jag påstår mig vara fri från fördomar och förutfattade meningar och erkänner därför utan omsvep att jag var lite tveksam när jag öppnade den röda boken med blombuketten på framsidan. Jag förväntade mig en citatsamling, inte olik de tidigare av Mark Levengood. Förvissor rara och söta, men inte riktigt min kopp te.
Rosor, min kära, bara rosor är titeln på Marks nya bok som visade sig vara en underbar liten godbit fylld av små korta berättelser och anekdoter, ofta med en filosofisk knorr på slutet. Jag är bara halvvägs igenom, men hittills har jag skrattat gott, njutit av underfundiga formuleringar och samtidigt fått anledning att fundera över life, universe and everything.
Utdrag ur Rosor, min kära, bara rosor av Mark Levengood:
”Någon ropar att kvinnorna vill ta en bild med mig. Jag går in i byggnaden, där står tjugoåtta kvinnor och fnittrar. Bara en aning generad ställer jag mig mitt i hopen och ler stort och spänt in i kameran. Det går inte två sekunder innan jag känner händer. Händer som tar mig på armarna, på ryggen, på benen. Lite häpet inser jag att de passar på i skydd av gruppen att känna lite på mig, och nu är det inte hjärtat det klämmer om, nej de här går rakt på låren, med rask riktning mot min stuss. Nog för att den är värd att tas på, men jag har i mitt liv försökt ha principen att åtminstone vara formellt presenterad innan det lustfyllda klämmandet drar igång. Det är sällan en finländare rodnar, men nu gör jag det.”
