En spökhistoria. Begreppet känns som något man berättar runt lägerelden i scouterna snarare än något som man läser. Något lite småkusligt med en twist på slutet som gör man brister ut i ett förlösande och lite nervöst skratt.
Jag har svårt att definiera vad jag förväntar mig av en spökhistoria i bokform. Av någon anledning ligger det engelska begreppet ghost story bättre i munnen. Som om begreppet rymmer mer på engelska än på svenska. Lovar mer liksom.
Så när jag plockade upp The Small Hand av Susan Hill hade jag ganska höga förväntningar. Undertiteln A ghost story lovade mycket. För att inte tala om blurbar som ”No one chills the heart like Susan Hill” och ”The mistress om spine-tingling ficktion”. Jag plockade upp den och började läsa.
På väg hem från ett kundmöte kör antikvarien Adam Snow vilse och hamnar vid en ödeträdgård med ett gammalt hus. När han står där och betraktar huset känner han plötsligt en liten hand i sin trots att det inte finns någon mer än han där. Händelsen lämnar honom ingen ro och han börjar forska i husets historia, vad som egentligen hänt där och vem den lilla handen tillhör.
Den här boken klassas som sagt som en spökhistoria och inte skräck. Och kanske är det mina förväntningar som sätter krokben för läsupplevelsen. Berättelsen är inte läskig och får mig inte att rysa, vilket jag hade förväntat mig, men den har ändå något visst som gör att jag vill veta hur det går. Jag vill också veta vems den lilla handen är och därför fortsätter jag läsa.
Susan Hill är utan tvekan en skicklig författare. Med små medel och ett fint språk målar hon bilder som får mig att förälska mig i ödeträdgården och det gamla huset. Jag blir inte lika engagerad i huvudpersonen, men en del av de andra karaktärerna gillar jag mycket.
Det här är min första bekantskap med Susan Hill och den är långt ifrån oangenäm. Jag kommer kanske inte att aktivt söka upp hennes böcker i framtiden, men det avskalade och träffsäkra språket gillar jag mycket, så vem vet…
Betyg: ***
Antal sidor: 204
