På senaste skrivarkursen fick vi en diskussion om den ”nya” genren pensionärslitt. Ja, det är väl inget officiellt begrepp, men just nu känns det som om marknaden svämmar över av böcker där huvudpersonerna är 65+. Det är feelgoodhistorier om att hitta sig själv, att börja på nytt, att finna kärleken igen. Det är deckare med pensionärer som brottslingar eller som utredare. Nyckelorden för dem alla är charmigt. Det föll dock inte helt i god jord när jag menade att de som skrev på historier med äldre personer i huvudrollen låg helt rätt i tiden; att pensionärslitt är det nya nu.  Kanske är det begreppet pensionär som inte gillas, jag vet inte,…