Kapitel 1 – 7

Äntligen är fjärde boken om Doggerland här. Det är något visst med Maria Adolfsson böcker om kriminalinspektör Karen Wien Hornby, jag är väldigt förtjust i dem och har sett fram mot den här. Och jag blev inte besviken. Det är full rulle från första sidan.

Om igen är det dags för Oystra, den årliga festivalen på öarna. Den här gången med en höggravid Karen, en prideparad och en random skjutning. Som sagt full rulle från första början. Can’t wait to read more.

Kapitel 8 – 21

Kollegor! De kan vara både fantastiska och riktiga pain in the ass. Jag blir helt galen när jag läser om hur Karen paras ihop med sin bufflige kollega som har noll och ingen känsla för hur man beter sig mot folk. Varken brottsoffer, misstänkta eller kollegor. Vilken pest att jobba med sådana människor!

Och ändå, när det gäller så visar han sig inte vara så dum ändå. Han står trots allt upp för Karen, och tystar dumma kommentarer och spekulationer. Men gud vad det satt långt inne. Underligt nog så känns det samtidigt som om hans gest, hans försvar av henne, blir mera värt just för att han varit så avig tidigare. Underligt, och kanske lite orättvist mot de andra.

Jag funderar också en del på hur det måste kännas för gärningsmannens fru. Hon som trodde hon kände sin make, visste exakt hur han var, kände hans värderingar och var trygg i att han gick till jobbet som vanligt varje dag. Nu när inget visar sig vara som hon trott, hur mycket slår det undan fötterna?

Kapitel 22 – 27

Vilka är ni? Ni 187 personer som lyssnar på boken samtidigt som jag. Jag blir nyfiken. Undrar lite om ni sett fram emot den här fjärde delen i serien lika mycket som jag eller om ni stiftar bekantskap med Doggerland för första gången.

Lider ni också med Leo när han nu fått veta att mamman är dödligt sjuk? Gläds ni också åt graviditeten? Jag gillar ju Leo. Han förtjänar så mycket. Eller tycker ni det här är skräp?

Så många frågor.

Samtidigt gillar jag tanken på att läser tillsammans, att vi har en liten tyst läsecirkel. Att vi försjunken i historien tillsammans. Tänk om vi kunde samlas och bokcirklar när vi lyssnat färdigt. Tänk om…

Kapitel 28

OMG! Det såg jag inte komma. Att gräva i historien, rota i gamla minnen kan ibland göra ont. Riktigt ont. Och just de här minnena överraskar, rejält. Jag såg inte det komma. Anade det inte, och nu kommer säkert en del lyssnare/läsare se med lite andra ögon, men jag gör nog faktiskt inte det. Livet är inte lätt, vi fattar alla felaktiga beslut ibland. Beslut som vi sedan får leva med konsekvenserna av. Så också Karen, även om jag inte insett vidden av det förrän nu.

tom Kapitel 59

Happy pride!
Det kan vara lätt att säga, men att bara dagarna efter man blivit beskjuten, av oklar anledning, inför öns första prideparad våga ge sig ut bland folk på en ny festival – den årliga Oystra – kräver en ryggrad utan dess like. Heja Eirik!

Kapitel 59

Det blir en minst sagt knasig kapitelindelning när man lyssnar på Storytel. Den stämmer inte alls med kapitel i den fysiska boken. Kapitel 60 på Storytel motsvarar kapitel 51 i boken. Så skumt!

Det hade antagligen varit bättre om det hetat avsnitt eller liknande på Storytel snarare än kapitel, det är ju det det är.

Ber om ursäkt för denna förvirring som riskerar att uppstå när jag hänvisar till kapitlen i rubrikerna här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

12 − 11 =