Visst är det något fascinerande över hur saker och ting på något sätt klumpar ihop sig, kommer i skov. Ni vet så där som att precis ALLA verkar köra röda bilar precis när du köpt dig en fin röd bil. Innan dess fanns inte en röd bil i sikte. Det finns ett fint namn på teorin om det där, men det har jag glömt just precis nu.
Jag älskar när det där händer, särskilt som det gjorde idag. På väg hem från jobbet lyssnade jag på sluttampen av nya Millenniumboken och precis innan kurvan till Vann så springer en mycket ung Lisbeth Salander in i Storkyrkan i Stockholm och får se statyn ”St Göran och draken”. Ett minne som kom att få avgörande betydelse för henne genom livet.
Vad Salander såg var inte alls den ärofyllda händelse statyn är tänkt att illustrera, dvs när riddare Sten Sture räddar jungfrun Stockholm från den förfärliga danska draken. Hon såg sin far sticka svärdet i modern medan folk runt omkring bara såg på och lät det ske. Förfärligt.
Och det är så klart inte det som är det fascinerande. Nej nej. Men jag var väl 10 år när jag såg statyn och jag kan inte påstå riktigt att jag minns den eller går och tänker på den särskilt ofta.
Men, så dyker den plötsligt upp på två olika ställen inom loppet av bara några timmar. Vid frukostläsningen i tidningen Världens historia och några timmar senare i ljudboken.
Bara en slump?
Eller finns här en högre mening?
Det tål att tänkas på. Fascinerande är fenomenet hur som helst.
