Det började med Sammansvärjningen 1997 med Mel Gibson och Julia Roberts, eller Conspiracy Theory som den heter på engelska. Åtminstone är den mitt första minne av att ha sett eller läst på konspirationstemat. Jag minns att jag tyckte om den, fascinerades av galningen som misstrodde allt och alla.
Sedan har säkert såväl böcker som film och tv-serier med konspirationstema passerat revy. Senast i raden är Anton Bergs bok De aderton. Titel får en kanske att tro att det liksom den nu så aktuella Hustrun handlar om Svenska Akademin och spelet bakom kulisserna där, men De aderton handlar om något större, mycket större.
Inför en radiodokumentär snubblar journalisten Axel Sköld över ledtrådar som till en början verkar kunna avslöja vem det var som mördade Palme men ju mer han gräver vidare så rullas en betydligt större och värre historia upp. Kan det verkligen vara så att en hemlig organisation från 1700-talet än idag styr Sverige, såväl politiskt som i näringslivet? Kan det verkligen vara så? Och är de verkligen beredda att göra vad som helst för att behålla makten, och dölja sin existens?
Jag är alltid lite skeptisk när så uttalat amerikanska anslag ska överföras till svenska förhållanden. Det blir tyvärr alltför ofta platt fall. Det funkar på amerikanska, där kommer de liksom undan med det, på svenska blir det mest otroligt och töntigt.
På något sätt har Berg lyckats undvika de fällorna och faktiskt skriva en konspirationshistoria som både är spännande och känns trovärdig, så trovärdig som konspirationshistorier nu kan kännas för en skeptiker. Det är kanske inte något litterärt mästerverk, men det är 393 sidor ren och skär spänning – vilket är precis rätt för några timmars underhållande läsning. Och vad mer kan man begära av en kylig vinterhelg?
