(Klicka på texten för att läsa hela inlägget.)
Marstrand visar sig från sin bästa sida den här dagen. Solen skiner från en klarblå himmel och en lätt sjöbris krusar vattenytan. Det är då idylliskt att det är svårt att tro att detta är en mordisk plats. Ett västkustens Midsommer county. Men så hopar sig oroväckande mörka moln vid horisonten och plötsligt känns inte fantasin lika avlägsen längre.
 |
Det är på uteserveringen vid vattnet som jag sammanstrålar med Marstrands egen deckardrottning, Ann Rosman. Vi har stämt möte för att prata om hennes senaste bok Mercurium. Med bara dagar kvar tills den ligger på bokhandelsdiskarna kan jag knappt föreställa mig hur nervös hon måste vara. Vad ska folk tycka? Om det är så så märks det inte på henne. Hon är lika sprudlande glad och positiv som vanligt.
Mercuriumhandlar om den sanna historien om adelsdamen Metta Fock som i början av 1800-talet blev oskyldigt (det är Ann övertygad om) anklagad för att ha giftmördat sin make och två av sina barn. Metta hamnade bakom lås och bom i väntan på att få sitt ärende rättsligt prövat. Under flera år bollades hon mellan olika rättsliga instanser.
Det är naturligtvis en djupt tragisk historia och jag förstår att det måste ligga ett tufft researcharbete bakom den här boken. Det är en historia som berör på djupet, som engagerar och upprör. Så det är fullt förståeligt att Ann nu planerar en lång och välbehövlig semester.
Att träffa författare är så intressant och stimulerande, frågorna bubblar inom mig och jag får svårt att hålla tråden. Som tur är har Ann inga problem att följa mina tankegångar och svarar villigt på mina frågor när jag hoppar från ämne till ämne. När på dagen skriver du? Vet du alltid hur det ska sluta? Varför blev det kriminalromaner och inte kärlekshistorier? En fråga jag faktiskt glömde att ställa även om vi pratade runt ämnet en stund.
Ofta visar det sig att författarskapet är betydligt mindre glamoröst än jag vill göra det till. För många är det ett helt vanligt, nåja, nästan i alla fall, nio till fem jobb. Och så verkar det fungera för Ann. Som småbarnsförälder gäller det att först få iväg barnen till skolan innan det är dags att slå sig ner vid datorn. Arbetsdagen är slut när det dags att hämta barnen igen. Då är skrivarfriden över.
Författare har olika knep för att få igång skrivarprocessen. Det finns dom som låter fingrarna snubbla över tangenterna i en blaha-text innan de riktiga orden börjar ta form. Andra avslutar dagens arbete mitt i en mening för att nästa dag snabbt komma in i samma tankespår igen. Ann verkar bli lite ställd när jag frågar om hon har några egna knep och funderar en stund innan svarar nekande.
I ett senare mejl berättar hon att hon ju faktiskt har några knep för att få igång skrivandet. Ann är en hands-on-person och en sten från Mettas gård, en porslinsskärva eller en smidd dörrhake från ett förfallet uthus hon besökt under forskningsfasen hjälper. Historien blir verklig och påtaglig när man kan se och känna på den, eller åtminstone skärvor av den. Jag är ganska säker på att Ann inte är ensam om att få skrivandet och historien att flyta med sådana handgripliga tips.
Men i huvudsak är det hårt arbete som gäller. En grundlig research gör arbetet enklare, men aldrig lätt. Och den här gången har det varit tuffare än tidigare. Mercurium har tagit längre tid och varit jobbigare att skriva än de tidigare böckerna. Men jag tror inte det beror på att själva skrivprocessen hakade upp sig utan snarare på att berättelsen om Metta Fock kom henne så nära. Och samarbetet med Mettas idag levande släktingar gjorde antagligen hela historien så mycket verkligare.
Men Ann verkar inte avskräckt. På frågan om hon redan börjat fundera på nästa bok ler hon lite hemlighetsfullt och svarar att huvudet är fullt av idéer. Hon har triljoner börjor på lut, men vill inte avslöja något om handlingen. Kanske för att hon ännu inte valt vilken början hon ska välja. Hur som helst så ser jag fram emot fler böcker om Karin och hennes kollegor.
En av utmaningarna med att skriva om faktiska personer och händelser är hur nära sanningen man ska hålla sig, hur viktig man kan låta faktabiten bli utan att det blir tråkigt att läsa. För Ann verkar det vara oerhört viktigt att hålla sig så nära den verkliga händelsen eller personen som möjligt. Istället är det i avsnitten om Karin Adler och hennes kollegor hos polisen som hon kan låta fantasin flöda fritt.
Som alla författare, blivande och etablerade, så bär Ann alltid med sig en anteckningsbok. När man minst anar det kan en idé poppa upp och då gäller det att snabbt få ner den, på papper eller som en anteckning i telefonen. När det sedan är dags att sätta sig ner och skriva börjar det riktiga arbetet. Pusslet med att få ihop historien. Det är då all research och alla de små goda idéerna ska fogas samman till en spännande kriminalhistoria. Det är då den stora whiteboardtavlan i arbetsrummet kommer väl till pass. I takt med att tavlan fylls av anteckningar, punkter och pilar börjar historien sakta ta form.
Jag frågar om det någon gång händer att karaktärerna tar över och gör eller säger saker som inte fanns med i planen. Jag förstår på hennes skratt att det händer. Då är det bara att låta orden flöda och se vad som händer. Ibland funkar det bra och då får det vara kvar och ibland leder det in på ett sidospår som inte alls passar in. Det är då Guldkornsmappen på datorn får rycka in. Det är här alla de, i och för sig goda men, ack-så-fel-just-nu-idéer hamnar. Där får de ligga och vänta på sin tur, för kanske hör de hemma i en helt annan historia.
Tiden går fort när man har trevligt, och det har man i Anns sällskap. Ett par timmar flyger snabbt iväg och jag inser att jag skulle kunna sitta hela kvällen och prata. Om skrivande, böcker, segling och en massa andra saker vi har gemensamt, men verkligheten pockar på uppmärksamheten. I bilen hem får jag tid att fundera över vårt samtal och inser att det är så mycket mer jag vill veta. Men det får bli en annan gång.
