Jag erkänner, jag missade helt att det var världspoesidagen i måndags. Tyvärr tillhör jag dem som, med få undantag, inte kan läsa posei. Jag älskar ett halvt ark papper av Strindberg, om det nu räknas, och Tim Burtons Robotpojken är gudomlig. Så mitt bidrag, om än några dagar för sent, kommer här:
Robotpojken
Herr och fru Smith tyckte bra om varann
de var glada, normala, och hustru och man.
En dag kom ett brev med ett glädjande svar
fru Smith ska bli mor så herr Smith blir ju far!
Men tomtebolyckan blev det inte som de ville
istället för en bäbi kom en robotkille.
Han var inte varm och mjuk, utan alldeles kall
och hela hans lekamen var gjord av metall.
Han var täckt av små antenner i överflöd
och låg mest där och glodde som vore han död.
Den enda gång han verkade bli riktigt glad
var när han blev kopplad till ett eluttag.
Herr Smith skrek åt doktorn: ”Vad fan, är du dum?
vem vill ha ett barn av aluminium?”
”Bli inte förskräckt nu”, sa doktorn så blitt
”men barnet – er robot – är nog inte ditt.
Med risk för att jag nu blir på tok för privat
så tror jag faktiskt fadern är köksapparat.”
Så äktenskapets fogar har börjat att knaka
hon hatar sin man och han hatar sin maka.
Han förlät henne aldrig för det som hade hänt:
hennes lilla äventyr med en köksassistent.
I Robotpojkens hjärta gnagde därför en sorg
och han misstogs ganska ofta för en papperskorg.
