Oplanerad bloggtorka

Påskhelg och hela fyra dagar ledigt. Mina planer var stora, många blogginlägg med fokus på påsk och världsbokdagen. Resultatet? Noll och ingenting. Varför? Jag vet inte riktigt. Tiden liksom bara rann iväg och idag är det måndag och i morgon är det jobb igen. Hur gick det till? Dessutom har jag kämpat med den klassiker vi ska läsa till morgondagens Bokmal.

Det känns inte kul att erkänna det, men kämpat är precis rätt ord för min läsning av Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Jag fick tipset att det skulle vara den bästa av hennes böcker att börja med och när vi bestämde oss för att läsa den i Bokmalen så blev jag glad. För det första gör det att mitt eget klassikermål för 2011 klaras med råge, men också för att jag länge funderat på att läsa något av denna författare som satt ett så stort avtryck i historien.

Att kalla den lättläst är att tänja sanningen väl långt. Nu läste jag en pocketupplaga vilket innebär hoptryckt och liten text samt lite luft runt om, allt faktorer som påverkar läsningen negativt, men jag tror inte det i huvudsak berodde på det. Mrs Dalloway är skriven på ett mycket speciellt sätt. Hela boken på 167 sidor är ett enda långt kapitel. Kanske tillhör jag en bortskämd generation men jag tyckte det var svårt att följa handlingen. Om man dessutom gör som jag och läser i sängen var det svårt att hitta naturliga brytpunkter.

Boken utspelas under en dag i 1920-talets London och vi får göra nedslag i tankarna hos några olika personer. Dels titelpersonen, Clarissa Dalloway, en lagom hysterisk överklasskvinna som ska ordna fest samma kväll. En fest som ska hjälpa hennes man parlamentsledamoten att knyta bra kontakter. Att följa Clarissas tankar var nog den jobbigaste delen av boken.Det kändes mest hysteriskt och väldigt osammanhängande, vilket naturligtvis är precis så våra tankar är. Tänk om någon skulle göra nedslag i mitt huvud under en dag…

Vi får också möta Clarissas ungdomskärlek Peter, nyss hemkommen från Indien. Att följa honom och hans tankar på promenad i London var ett av mina favoritavsnitt. Det var så befriande och välbekant att följa hans tankar runt människorna, främst kvinnorna naturligtvis, som han såg under sin promenad. Det stod också klart väldigt snart att både Clarissa och han fortfarande har känslor för varandra, även om ingen av dem erkänner det för sig själv.

Att följa Septimus och Rezia var däremot en ganska tragisk historia. Den unge engelske soldaten som gift sig med en italiensk hattmakerska. Rezia önskar bara att få vara lycklig med sin stilige engelske make och helst bli med barn genast. Tyvärr lider Septimus av någon form av mental krigsskada som gör honom mer eller mindre galen. Att följa deras tankar och kamp för att hitta en läkare som kan bota honom är både smärtsam och sorglig. Men det ögonblick av närhet och klarhet som finns beskrivet i slutet är oerhört gripande.

Summan av kardemumman är att jag är mycket glad över att ha läst boken. Men, det måste erkännas, jag är tveksam till om jag orkat igenom den första småförvirrade delen om det inte varit så att jag varit ”tvungen” att läsa den till morgondagens bokcirkel. Tack tjejer! Jag hoppas även de andra har orkat läsa boken för jag tror att det kan bli riktigt bra diskussioner runt den

Betyg: *** (men det är svårt, bitar är värt 2 annat 5)
Antal sidor: 167

Förlag: Bonnier Pocket