Många är författarna som vill gå i Dan Browns fotspår. Försöken att kombinera konspirationsteorier med undergångsfilosofier och någon form av kodknäckeri lyckas dock inte alltid. Eller för att vara helt ärlig, väldigt sällan.
Da Vinci-koden tog den läsande världen, om än inte kritikerkåren, med storm. Men succén har varit svår att matcha, såväl för mr Brown som för andra författare.
Jag är en ganska tolerant läsare som gärna låter mig svepas med av ett härligt äventyr och som inte alltid är så kinkig med logiken och detaljerna i resonemanget. Jag menar, en äventyrsroman har samma syfte som en god matiné, att underhålla för stunden.
Den senaste tiden har jag dock tröttnat lite. Förra hösten var det Michael Mortimer som försökte gapa över lite väl mycket. Jag läste förvisso ut Jungfrustenen med tanken att det var en upptakt inför kommande delar i serien. Men nu ligger Fossildrottningen här i löshögen och den lockar mig faktiskt inte alls.
Slutet på kedjan av Fredrik T Olsson började så lovande med att en framstående kodknäckare kidnappas för att hjälpa till att lösa problemet som för tillfället hotar världen. Hans förtvivlade exfru tar upp jakten på honom eftersom hon inte köper polisens teori om att han begått självmord. Tyvärr orkar inte Olsson hela vägen och slutet gör mig mest bara arg och irriterad.
När jag så skulle ladda ner en ny talbok på Storytel föll valet på danske A J Kazinskis bok Den sista goda människan i uppläsning av Johan Rabeus. Här möter vi en dansk gisslanförhandlare som dras in i en utredning hos Interpol. Det visar sig att runt om på jorden mördas ”goda människor”. Det är definitivt inte Rabeus fel att jag slutade lyssna. Här blandas religion och vetenskap friskt och lösningen på gåtan som verkar härstamma från tiden när alla kontinenter satt ihop innan de sakta börjat röra sig från varandra. Nja, nej, inte min kopp te direkt.
Ett äventyr får gärna vara fantastiskt, snudd på otroligt, men balansen när det flippar över och blir tröttsamt är hårfin och få författare klarar av den.
