Det är exakt ett år sedan jag hörde talas om Jean-Michel Guenassia första gången. Partille Bokhandel bjöd in till fransk afton och Gunilla Sondell från Norstedts presenterade några av vårens nyheter, bland annat De obotliga optimisternas klubb av just Guenassia. Efter att ha läst provkapitlet som delades ut var jag fast. Det tog inte lång stund att inse att det är var en bok man måste läsa.
Tolv månader senare är det dags för en ny fransk afton och den här gången deltar Monsieur Guenassia himself och jag fick träffa honom innan. Det var med viss nervositet jag anlände till restaurangen där vi skulle träffas. Här var en man som sålt massor i Frankrike och dessutom vunnit priser för sin bok, det inger respekt.
Min nervositet visade sig helt ogrundad. En äldre, mycket trevlig herre svarar utförligt och uppriktigt på mina frågor och det dröjer inte länge innan intervjun mer liknar ett vanligt samtal. Enda gången han verkar bli lite irriterad är när jag frågar om boken är självbiografisk. Det märks på den tydliga markeringen att han fått frågan förr och är trött på den. De obotliga optimisternas klubb är inte en bok om hans uppväxt i Paris på 50-talet.
Som ung man utbildade Guenassia på faderns order till advokat trots sin önskan att skriva och det tog många år innan han till slut satsade helhjärtat på sitt skrivande. Karriären började med en thriller som kom ut 1986, samma år som James Ellroys bok Black Dahlia. Guenassia insåg snart att han aldrig skulle kunna matcha Ellroys bok och slog thrillergenren ur sinnet. I stället ägnade han många år åt att skriva för tv, något som visade sig vara alldeles för uppstyrt och reglerat och i tankarna började en helt annan historia ta form.
De obotliga optimisterna låg och grodde i huvudet i tio år innan han fattade pennan och började skriva. Ett arbete som tog Guenassia sex år, trots att han hade hela story klar i huvudet. För så gör han. Skapar hela historien i huvudet innan han börjar skriva. Han gjorde likadant med nästa bok, La vie rêvée d’Ernesto G., en bok om Che Guevara och hur det kom sig att han tillbringade fyra månader i Prag 1966, ett knappt år innan han dog. Det är, om jag förstått det rätt, en ”vad hade hänt om-historia”.
Att prata med författare om deras arbete är ofta väldigt spännande. Även om arbetssätten många gånger påminner om varandra så har alla författare sin egenhet. Guillou avslutar alltid arbetet mitt i en mening för att snabbt kunna ta vid nästa dag, andra skriver hela boken för hand innan de sätter sig vid datorn. Några har ingen aning om hur boken ska sluta, medan andra skriver sista kapitlet först. Guenassia gör också så, skriver sista kapitlet först, och sedan arbetar han sig metodiskt bakåt till inledningen. ”Jag sopar igen spåren som leder fram till slutet”, som han själv beskriver det. Ett intressant arbetssätt som jag aldrig hört om tidigare.
På frågan om vad han jobbar på för tillfället ler han lite försiktigt och vill inte avslöja mer än att det är en ljusare, roligare historia. ”Men jag fascineras av utopier” säger han leende innan han tystnar igen. Vi får väl se.
