Min plats på jorden är ljuvlig. En bok så fylld av kärlek att jag blir alldeles varm inombords när jag lyssnar på Petters egen inläsning. Det är tre timmars ren och skär njutning.
Jag är nästan aggressivt ointresserad av biografier, få människor intresserar mig tillräckligt mycket för att jag ska vilja läsa en redogörelse för deras liv, men Petters bok är egentligen ingen biografi utan en kärleksförklaring. En kärleksförklaring till den ö i väster som betytt, och fortfarande betyder, så oerhört mycket för honom. Koster. Men det är också en kärleksförklaring till fina vänner som står honom nära, till Kristian, Håkan, Erik och Patrik. De som han vill sitta gammal och grå på en veranda på Koster och minnas.
Här varvas miljöbeskrivningar med roliga annekdoter och barndomsminnen. Det är lätt att förstå varför Petter älskar sin barndoms sommarö, varför han nu försöker tillbringa så mycket av sin lediga tid som möjligt, då företrädelsevis under vårens makrillmete och höstens hummerfiske, i sitt hus på Koster.
För Petters skull hoppas jag att de bofasta, och en del av sommargästerna, då framförallt en del norska seglare, inte är långsinta utan kan skratta åt tonåringens hyss med sammanbundna ankarlinor, stulna vinflaskor och… fast det tycker jag ni ska läsa om själva, eller gör som jag och lyssna på Petters egna inläsning, den ger en extra dimension, ett extra djup till boken. Även om jag förstått att den tryckta versionen är väldigt vacker.
För de allra flesta är Petter känd som musiker, hip-hopare som gjorde succé när han var med i Så mycket bättre på SVT. Med Min plats på jorden, visar han på sin skicklighet i att måla upp bilder med ord och han gör mig väldigt nyfiken på sina akvareller.
