När Yourlife kom ut med sitt första nummer i höstas hittade jag in på deras sajt och började följa Mia Skäringers blogg. Jag hade ingen speciell relation till Mia innan. Visste vem hon var, hade sett några avsnitt av Mia och Klara men tillhörde den minoritet av svenska folket som lyckats missa vartenda avsnitt av Solsidan.
Det var något med Mias blogg som sög in mig. Den var så naken och självutlämnande. Kanske störde jag mig lite på det korta staccattoartade språket. Korta meningar, ofta bara ett ord i varje mening. Det tog lite tid att vänja sig vid att läsa det. Samtidigt som det kändes så rätt för forumet. Bloggar är som bäst när de ger en inblick i skribentens hjärna. Ett nedslag i vardagen, i den aktuella tanken.
Så gick hon krasch bom bang rakt in i väggen och försvann från världen, och jag saknade henne. Trots att jag bara ”känt” henne ett par månader.
Härom dagen damp det senaste numret av Yourlife ner på hallmattan och jag började bläddra igenom den för att se vad jag skulle börja läsa och fastnade för sista sidan. Mia var tillbaka, hade skrivit en krönika om vad som egentligen hände den där dagen när hon försvann. Jag kunde inte släppa den. Slukade varje ord som sköts rakt in i själen på mig. På sitt speciella sätt beskrev hon dagen och krashen utan att för den skull ge alltför många detaljer. Så väldigt snyggt, så väldigt personligt och ändå med en viss distans.
Jag älskar det och vrider mig i obehag på en och samma gång. Lider med Mia och hoppas vid gud att hon hann att stoppa i tid och kan komma tillbaka. Jag vill inte säga upp bekantskapen med henne ännu. Vill läsa mer. Vill få fler staccattomeningar inskjutna i min själ. Få bli omruskad och omskakad och ändå så glad när jag läser Mias texter.
Sköt om dig och se till att bli bra så hoppas jag få läsa mer av dig i framtiden, jag gillar ditt sätt att uttrycka dig. Sverige skulle vara en skribent fattigare om du la av.
