Det är min bestämda uppfattning. Och det gör jag. Tycker vad jag vill alltså.
När den lilla kritiker-författarstormen rasade sent i somras ägnade jag den i ärlighetens namn inte särskilt mycket energi. Jag noterade att en författare i USA stämt en kritiker som, enligt författaren, varit onödigt hård i sin bedömning av författarens bok, och författaren vann! Jag noterade och tänkte: ja, ja. Only in America. Det tog dock inte så hemskt lång tid innan en artikel svepte förbi i periferin där Håkan Nesser svarade en kritiker på en kanske onödigt elak recension.
Jag läste varken recensionen eller Nessers svar eftersom jag inte tyckte frågan var intressant nog för att jag skulle sätta mig in i vad som faktiskt skrivits. Tyckte nog, som sagt utan att egentligen veta, att Nesser reagerade lite starkt. Var och en har ju faktiskt rätt att tycka vad de vill! Och visst har man rätt att tycka vad man vill, men man måste som bekant inte säga allt man tycker och man måste definitivt inte vara elak när man gör det.
Men ibland när jag läst en bok som jag verkligen inte tycker om trots att ”alla” andra verkar älska den så har jag funderat en del på vad det beror på. Är det mig det är fel på? Läser jag den vid fel tillfälle? Var jag inte på rätt humör för just den här boken just nu? Eller hade jag kanske helt enkelt alldeles för höga förväntningar på boken?
Det tål att tänka på. Det måste ju inte vara boken eller författaren det är fel på, det kanske helt enkelt är så att den här boken inte är för mig. Just nu.
Men jag tänker fortsätta tycka att böcker är bra eller inte, men kanske bli noggrannare i min analys om varför jag inte gillar det jag läser.
