Jag måste tillstå att jag gillar Joanne Harris böcker, inte alla, men flera av dem. Choklad var helt underbar, och filmen en riktig liten pärla värd att se om flera gånger. En doft av apelsin föll mig inte på läppen medan Kärlekens dårar drog in mig i sin suggestiva historia och ett av sommarens fynd var Underströmmar.
När jag nu legat hemma sjuk fanns bara Karamellskorna kvar i läshögen. Den har legat där ganska länge utan att locka till läsning, men nu tog jag upp den och hade svårt att lägga den ifrån mig. Det var bara febersömnen som emellanåt hindrade läsningen.
Boken är en direkt uppföljare till Choklad och Vianne och Anouk och den nya lilla dottern har flyttat in i ett litet hus på Montmartre i Paris. Där kämpar Vianne för att de ska smälta in i den grå vardagen och inte märkas. Att försvinna i mängden är hennes mål. Men allt går inte som hon har tänkt sig, en dag stormar den excentriska Zozie de l’Alba in och vänder upp och ner på deras liv. Plötsligt är Viannes trygga nya värld i fara, hon måste försvara sig och sin familj och dessutom välja mellan de två männen i hennes liv, den trygga, stabile Thierry eller vagabonden Roux.Precis som Choklad är boken fylld av choklad och magi men på ett mycket mörkare och farligare sätt. Och det lockar mig. Jättemycket! Jag har svårt att sätta fingret på vad det är med Joannes böcker som jag gillar. Kanske att de känns så nära, människorna är (om man bortser ifrån den magiska aspekten) vanliga, som du och jag. Men det kan lika gärna vara just magin som lockar. Någonstans inom mig önskar jag att en del av den vardagsmagi som karaktärerna besitter finns i verkligheten.
Jag lockas av tanken på att vi människor har en uråldrig kunskap som vi har glömt bort i dagens moderna samhälle, en kunskap som i brist på bättre ord skulle kunna kallas magi. Det är lite som den asiatiska medicinen, som ser till mer än bara brutna ben och tumörer. En bredare helhetssyn på saker och ting. Det är lockande. Tänk om man kunde…
Betyg: ****
Förlag: Norstedt
Antal sidor: 522
