”En roman om andlighet”
”En fabulös drift med patriarkat och feminism”
”Tvära kast”
Recensenterna hyllar Lina Wolff för hennes nya roman Köttets tid. Vi var kanske inte lika eniga i Bokkvartetten när vi träffades hemma hos Mia igår för pizza, vin och bokprat. Och det är ju då som de där kvällarna blir som allra bäst, när vi inte är eniga. När vi tycker olika. När vi uppfattat det vi läser på olika sätt.
Precis så var det igår. Ord som kluven, fascinerande, dålig, skrämmande aktuell och trovärdig var några av orden vi svängde oss med. Jag stod för kluven, jag vet inte ritkigt vad jag ska tycka om det här. Jag är på samma gång äcklad och fascinerad. Jag har helt ärligt lite svårt för det köttsliga, groteska frosseriet i våld och kroppsvätskor. Samtidigt sätter hon fingret på vår tids beroende av dokusåpor och fascinationen av offentlig förödmjukelse. Våld, helighet, psykopati och organhandel blir naturliga dikussionsämnen runt den här boken. De går inte att värja sig emot.
Jag tror att antingen älskar man det här, älskar Wolffs språk och sätt att berätta historien om den svenska skribenten som åker till Madrid och där träffar en man som är på rymmen från offentlig förödmjukelse och hot om att skörda hans organ i live-tv. Historien som rullas upp kryddas med otrohet, nunnor, maktfullkomlighet och ond bråd död.
Eller så har man svårt att förlika sig med det.
Hur som haver är det en bok som skapar diskussioner. Den går inte på något sätt omärkligt förbi, tvärtom, man tycker något om den. Det går liksom inte att värja sig från det.
Själv är jag kluven, det är en fascinerande samtidsskildring, intressant och tänkvärd, men jag har svårt för äcklet. Det gör ingenting för historien, utom att irritera mig.
