Jag får ibland känslan av att det går tretton sådana här historier på dussinet. Temat är populärt och tacksamt. Vem tycker inte om historier med starka kvinnor som utmanar sig själva och de krokben samhället och samtiden försöker lägga för dem. Men, när ”alla” historier utspelar sig under andra världskriget och handlar om hur kvinnan kämpar mot fienden/nazisterna, förlorar hela eller delar av sin familj och samtidigt träffar sin stora kärlek (som hon som regel också förlorar men tack och lov återfinner innan boken är slut), då kan det bli lite mycket på en gång.
Ändå är det något med Kristin Harmels bok The Book of Lost Names som håller kvar mig. Som får mig att stanna hela vägen ut. Till sista meningen. Jag har bara lite svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men om du gillade Paris försvunna döttrar av Pam Jenoff som jag skrivit om tidigare eller The Alice Network av Kate Quinn – ja då har du några härliga timmar i läsfåtöljen framför dig.
Våren 1942 samlades Paris judar ihop och skickades till arbetsläger i Polen. Eva och hennes mor lyckas med nöd och näppe fly medan fadern förs bort av nazisterna. De tar sig till en liten stad inte långt från den Schweiziska gränsen med målet att inom kort fly till det neutrala grannlandet. Men det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig och det dröjer inte länge innan motståndsrörelsen inser hur värdefulla Evas konstnärliga talanger kan vara för dem. Snart sitter hon i hemlighet och förfalskar pass och id-handlingar åt hundratals judiska barn som på så sätt kan föras i säkerhet.
Tänk att den handlingen känns ädelmodig och helt rätt när man läser om den nu, samtidigt som man förfasas över de män och kvinnor som idag förser flyktingar med falska handlingar. Är det bara historien som förskönar handlingarna eller har det kanske med det faktum att dagens flyktingsmugglare verkar ta betalt medan den franska motståndsrörelsen jobbade helt ideellt? Jag vet inte, men i ärlighetens namn luktar det lite dubbelmoral.
Hur som helst. Eva och hennes kumpaner, Remy och den katolske prästen kommer på ett system med hur de ska kunna logga barnens riktiga namn och de nya, falska namnen. Allt för att efter kriget kunna återförena föräldrar och barn med varandra. Genom ett finurligt kodsystem loggas alla namnen i en gammal religiös bok. En bok som när nazisterna till slut intar staden försvinner och återfinns först sextio år senare.
Starka känslor utvecklas mellan Remy och Eva men kriget leder dem på olika vägar och i slutet av 40-talet har Eva inte bara förlorat sina föräldrar, även Remy har försvunnit. Sextio år senare rullas historien upp på nytt när en artikel beskriver den sällsynta boken som nu finns på museum i Berlin.
Att boken är inspirerad av sanna händelser ger så klart en extra dimension till det hela. Jag kan inte låta bli att förundras och inspireras av människors mod och vilja att hjälpa i svåra tider. Men också chockeras över den ondska som kommer i dager.
Som sagt, historien känns bekant, Harmel bjuder inte på några nya grepp eller vändningar, ändå tyckte jag om The Book of Lost Names.
