Det tog 163 sidor för Dean Koontz nya bok Tystnaden att ta fart, men sedan kunde jag inte släppa den. Resterande 248 sidor försvann i en sittning. Mörkret sänkte sig ute på balkongen (hurra för sommarvarma kvällar) och grannarna släkte en efter en medan jag följde Jane Hawks kamp för att komma till botten med den långa rad självmord som drabbat till synes friska, lyckliga och hälsosamma människor.
Det börjar som en klassisk deckare med den avstängde FBI-agentens envisa kamp för att reda ut vad som hänt, för att sedan utvecklas till en skrämmande thriller där onda genier använder nanoteknik för att förvandla vanliga, försvarslösa människor till zombieliknande varelser utan egen vilja. Det hela avslutas i bästa actionstil med starka vibbar av Terminator och hjältinnan Sarah Connor.
Och jag är fast.
Inser med en gång att jag kommer att läsa även nästa bok om Jane Hawk – jag måste ju få veta hur det går – med samma iver som jag gick och såg Terminator 2 när den kom några år senare.
Inte nödvändigtvis på grund av den höga konstnärliga kvaliteten, men för den skickligt byggda historien och det – inte att förakta – höga underhållningsvärdet.
Min tidigare erfarenhet av Koontz är 27 år gammal (det var på den tiden han fortfarande hade ett R i namnet) och inbegrep så vitt jag minns gröna blobmonster i kloakerna (nej jag minns inte titeln, men blobarna har stannat kvar i minnet). Det här är milsvitt bättre i mitt tycke och ger som sagt mersmak.
