På nyår lovade jag mig själv, ganska högtidligt faktiskt, att läsa fler klassiker i år än tidigare. Det var i och för sig inte så svårt med tanke på att jag bara läste en enda förra året. I år är jag redan uppe i fem stycken; Tre män i en båt, Historietter, Smycket, Mrs Dalloway och Oskuld och arsenik. Med Jane Eyre av Charlotte Brontë har jag läst sex stycken. Bra jobbat!
En intressant detalj är att samtliga utom Mrs Dalloway har lästs med öronen, dvs som talböcker. Kan kanske se ut som en tanke, men det är det inte.
När jag tog mig an Jane Eyre så var det inte i första hand som ett led i min klassikerförkovring utan som steg ett i årets höstutmaning – att en gång för alla bestämma om boken eller filmen är bäst. För trogna läsare av den här bloggen kommer det knappast som en överraskning när jag säger att det inte har varit en helt enkel läsning. Det jag mindes från skolundervisningen stämde ganska dåligt med vad boken egentligen handlade om.
Min uppfattning var att boken skulle handla om en ung guvernant hos en tvär karl som hade en galen fru inlåst på vinden och att frun till slut tände eld på huset. Och visst stämde det, men historien börjar långt innan det. Vi möter Jane som ung föräldrarlös flicka som tas omhand av förskräckliga släktingar innan hon hamnar på en, tja förskräcklig skola. När hon sedan sent om sider blir guvernant till en fransk liten flicka så trivs hon utmärkt ända tills hon får sitt hjärta krossat. Hon flyr. Luspank och halvt ihjälfrusen hamnar hon till slut hos en snäll familj som tar hand om henne. Efter ett tag tar hon tjänst som lärarinna i en liten byskola och tvingas ta ställning till ett frieri av en man hon tycker om men inte älskar. Jag ska inte avslöja hela handlingen, men det är väldigt mycket som händer den unga kvinnan innan hon till slut ”hittar hem”.
Jag har försökt komma på vad det egentligen har varit som gjort läsningen så kämpig. Det är inte en dålig bok, lite omständigt skriven ibland, men det kan jag hantera. Visst händer det Jane en massa saker under en väldigt kort period i hennes liv, hon är knappt nitton när boken slutar. Men så är det ju ofta i böcker. Kanske är det att hon stöter på så många elaka människor som gör mig så upprörd. Men jag vet ju att många människor inte är snälla så det borde inte spela någon roll, men kanske var jag inte inställd på det.
Men mest tror jag faktiskt att det var Janes underdånighet som störde mig. Att hon hela tiden hänvisade till Mr Rochester som ”min herre”. ”Min herre gjorde..” Min herre sa…” osv. Jag fick starka associationer till en bok vi läste i Bokmalen för länge sedan om ett engelsk par, han överklass, hon tjänare som hade någon slags sadomasochistiskt förhållande som var så osmakligt att jag avskydde den. Så mycket att jag till och med förträngt titeln på den boken. Jag vill bara förtydliga att Jane Eyre inte är en S/M bok, men personerna i den andra boken talade till varandra på samma sätt som Jane gör med Mr Rochester. Jag kunde inte koppla bort det riktigt.
Partiet i boken när hon lämnat Mr Rochester och bor hos de snälla syskonen var nog det i boken jag tyckte bäst om.
Så del ett i höstutmaningen, att läsa Jane Eyre är avklarad och om jag förstått recensionerna rätt så ska filmen vara jättebra. Tyvärr har den inte gått upp här i stan ännu så jag får vänta eller ta mig till Göteborg för att se den. Så del två, att se filmen och göra en jämförelse, den får vänta ett tag.
