Med mer än 100 miljoner böcker sålda på 42 olika språk kan man inte annat än att lyfta på hatten och erkänna att Lee Child är en framgångsrik författare. Allt annat vore en skymf mot honom och hans läsare.
Mitt eget förhållande till Child är i princip obefintligt, men jag har ett antal Child-fans runt mig (företrädelsevis män) som älskar det han skriver och i åratal försökt få mig att förstå mannens storhet. De har i ärlighetens namn arbetat lite i uppförsbacke.
Gissa då hur glad jag blev när jag på Bookbeat såg den sprillans nyutkomna The Christmas Scorpion (finns inte på Storytel än i alla fall) och tänkte att det lät perfekt. Det är höst och då har jag en fäbless för julböcker, dessutom skulle en smaskig spänningshistoria passa fint efter den inte helt lyckade läsupplevelsen med Millie Birds bok om döda saker. Att det vid nedladdningen visade sig var en novell på knappt 30 minuter gjorde valet lätt – perfekt lyssning för lunchpromenaden. Sagt och gjort, tjocka hösttröjan åkte på, lurarna in i öronen och så begav Child och jag oss ut i höstsolen.
Men… njae… alltså, grundtanken för den här historien lockar. Några personer finner sig plötsligt insnöade i ett hus i Kalifornien under en oväntad vinterstorm. En av dem är så klart Childs ständige hjälpte Jack Reacher, en annan är den mystiske lönnmördaren Scorpion. Men vem?
Upplägget för tankarna till såväl Anne Holts bok 1222 över havet som till Tarantinos film The Hateful Eight. Kanske är det orättvist att jämföra med så briljanta historier när Child bara har ett så begränsat utrymme på sig som novellen ger, men jag tycker ändå inte det håller. Allt går för fort, Ryan har lösningen klar för sig med en gång och det som kunnat bli så spännande med en riktigt twist på slutet blir mest ett platt ”jaha”.
Synd som sagt på en så lysande idé och jag är ledsen kära vänner, men ni får fortsätta övertyga mig om Childs storhet. Jag ser fram emot det – den typen av bokprat är oftast de bästa.
