 |
| Livet vi drömde om av Anna Gavlada |
Anna Gavalda är en stor favorit hos mig. En dag till skänks och Hjärtat i vår vänskap är två av mina favoriter och Tillsammans är man mindre ensam är en bitterljuv historia. Jag älskar den fysiska känslan av Gavaldas böcker, det mindre formatet tilltalar mycket. Det obestrukna omslaget och de vackra bilderna. Allt tilltalar mig. Så ni förstår att det var med stor förväntan jag slog upp först asidan i Livet vi drömde om.
Livet vi drömde om är en historia om kärlek och vänskap, hur irrationella de kan vara och att man ofta finner dem när och där man minst anar det. Små underverk händer i den grå vardagen, underverk som förändrar livet för de inblandade.
Historien är det inget fel på, som vanligt tar Gavalda de små små händelserna som är så lätta att förbise och ger dem en dramatsik inverkan på karaktärernas liv. Och hon gör det så bra. Jag älskar hennes finstämda sätt att göra vardagen guldkantad.
Men, och här kommer min invändning, den här gången klarar jag inte riktigt av sättet hon skriver på. Vilket annars är en stor njutning i min läsning av hennes böcker. Den här gången låter hon Mathilde berätta historien för oss, och hon berättar den som hon tänker den och pratar med sina väninnor om den. Det som till en början känns som ett nytt, modigt och kreativt sätt att berätta en historia på blir ostrukturerat, lite tröttsamt och faktiskt ganska svårläst.
För första gången någonsin blir jag besviken när jag läser en historia av Anna Gavalda och det beror inte på historien i sig som är lika ljuvlig som vanligt, jag älskar hennes sätt att ta små händelser och lyfta fram dem, visa vikten av dem och vilken enorm inverkan de har på våra liv, det är sällan de stora händelserna som är livsavgörande faktiskt. Men språkligt blir jag irriterad och det är synd, det var itne det jag hade tänkt mig när jag förväntansfull gick hem från bokhandeln med min nyinköpta bok i handen.
