Det är underligt det här med förutfattade meningar. Innan jag började läsa Tatiana de Rosnays nya bok Huset du älskade hade jag en ganska tydlig bild av vad den skulle handla om. De många lyriska omdömena hade alla bidragit till den bilden. En bild som inte alls visade sig stämma.
Jag hade uppfattat att det här var en bok om Rose som i 1800-talets Paris kämpade till sista blodsdroppen för att rädda sitt hus. Det hus där hon levt lycklig med sin make i så många år. Men så var det ju inte alls. Det handlar inte om en kvinna som kämpar, det handlar om en kvinna som minns. I ett skriftligt ”samtal” hon för med sin döde make får vi glimtar av det liv hon levt, både innan äktenskapet och efter makens död. Som vanligt berör Tatianas ord. Det är en vacker och samtidigt ganska sorglig historia om en kvinna som varken kan eller vill släppa det förflutna. Hon griper tag i det med alla kraft hon förmår uppbåda och hon gör det genom att vägra lämna huset på Rue Childebert. Ett hus som är dömt att rivas för att ge plats åt de nya boulevarderna som i slutet av 1800-talet förändrade stadsbilden och la grunden för det nya moderna Paris vi känner idag.
Det är gripande, sorgligt och vackert och samtidigt blir jag så frustrerad. Så irriterad på detta mähä till kvinna som vägrar gå vidare. Djup och innerlig kärlek är naturligtvis vacker och avundsvärd, men hon har fastnat i något som gränsar till fanatism. Jag är övertygad om att hennes avlidne make mycket hellre skulle ha velat se att hon gick vidare i livet och levde lycklig än att hon gick under i sin beslutsamhet att aldrig överge det hus där hon en gång var så lycklig.
Jag är lika förtjust i Tatianas språk som tidigare, det är vackert och målande och skickligt lotsar hon mig genom en ganska lång tidsperiod med stora förändringar i Roses liv. Jag tycker om det men blir också irriterad på Rose och hennes totala ovilja att gå vidare samtidigt som hennes innerliga kärlek till maken är vacker.
Som vanligt har Sekwa sett till att boken fått ett vackert omslag med helt rätt stämning för boken och jag är svag för danska band, det ska erkännas.
Betyg: ***
Antal sidor: 252
Förlag: Sekwa
Översättare: Elisabet Fredholm
Andra som läst boken:
Breakfast Book Club
Bokomaten
DN
Audrey Fenn
Jag tycker den är värd ****
Jag var faktiskt inte alls lika imponerad som du, tyckte att språket var lite överlastat och berättelsen inte så engagerande. Jag bloggade om den häromdagen.