Att läsa novellsamlingar är speciellt. Man kan inte bara plocka upp en bok och läsa den från pärm till pärm. Man måste vila i de olika historierna, ta en paus mellan dem och landa. Mavis Gallants novellsamling från det femtonde distriktet är fylld av starka historier. Historier så omfångsrika att det känns som man läst en hel roman efter bara trettio sidor.
Samtliga historier i boken handlar om människor i ett Europa i förändring. Vi möter polska flyktingar i Paris, en tolvårig italienska som arbetar som nanny åt en engelsk familj i Italien, krigsfångar som försöker anpassa sig till livet efter kriget, en mamma i ungern som skriver brev till sonen som emigrerat till Glasgow och många fler. Det är starka berättelser om vilskan själar i efterkrigstidens Europa. Boken utspelar sig i Italien, Frankrike, Ungern och Tyskland. Till synes helt skilda länder, men med liknande människoöden. Vilsna människor är lika vilsna överallt, bara på lite olika sätt.
Historierna i femtode distriktet är starka och berör på djupet och jag klarar inte riktigt av att ta in allt på en gång. Jag måste varva. Läsa en novell och sedan låta boken vila, läsa något emellan. Men de är bra, särskilt de två första. Språket är fantastiskt. Hur man kan klämma in en hel roman på knappt trettio sidor är för mig en gåta, men på något sätt lyckas hon. Varje ord är noga utvalt och fyller sin funktion till hundra procent.
Jag rekommenderar den varmt, men låt läsningen ta tid.
Betyg: ***
Antal sidor: 345
Förlag: Atlas
