Av naturliga skäl kryllar Bokmässan av författare, det är ju hela idén med mässan. Om man vore lagd åt det hållet eller kanske medlem i den avsomnade Lassieklubben så kunde man skriva inlägg efter inlägg fyllda med namedropping. Läckberg, Müller, Lööf, Svensson, Rosman, Eriksson, Vargas Llosa… Men det är inte riktigt min grej. Men jag har sprungit på dem alla, eller i alla fall väldigt många under de här dagarna.
Kända och okända, de är här och har programpunkter där de pratar om sina böcker. Antingen vid ett tillfälle eller flera gånger om dagen. Gemensamt för dem alla är att de efter pratet erbjuder sig att signera sina böcker. Och jag har förstått att det är ett moment som för många är fyllt av vånda. ”Tänk om ingen vill ha min bok.” Jag förstår precis. Jag skulle vara supernervös.
Då är det ganska skönt att höra storheter som Läckberg berätta om sin allra första bokmässesignering. Det var i samband med debuten Isprinsessan, hon satt i förlagets monter med flera pennor beredda och… ingen kom. Eller rättare sagt, mamma kom, kusinen kom och en gammal faster dök upp. Totalt fyra signeringar. Det var naturligtvis hemskt och hon satt där och försökte se ut som alla redan varit där och fått sin bok signerad. Som alla förstår är det helt annorlunda idag. Efter Camillas 20 minuter långa seminarium ringlade sig kön till signeringsbordet långt ut i gången.
Så kära debutanter, håll ut! Det blir bättre.
