Det finns böcker som av någon anledning blir liggande kvar i att-läsa-högen. Nya pockar hela tiden på uppmärksamheten och de gamla blir liggande i högen – bortglömda. När man sedan plockar upp dem och de visar sig vara små pärlor – då är man på en gång glad att man sparat godbiten tills nu och samtidigt irriterad på sig själv för att man inte läste den omedelbart.
Precis så är det med Flätan av Laetitia Colombani.
Bara 225 sidor lång är Colombanis debutroman en fröjd att läsa. På ett väldigt vackert, lågmält och samtidigt målande språk berättas historien om tre kvinnor i olika delar av världen vars liv är helt skilda och ändå så snarlika.
Vi möter Smita som är den lägst stående av alla indiska kvinnor, hon tömmer toaletterna åt folk, bokstavligt talat med sina bara händer. Vi träffar också Giulia som efter att fadern hamnat i koma måste ta hand om familjens perukverkstad i Palermo och rädda firman från konkurs. Samtidigt lär vi känna Sarah, en hårt arbetande kanadensisk advokat och ensamstående mor som plötsligt drabbas av cancer. Något hon gör allt för att dölja för sin omgivning, vilket resulterar i att hon riskerar förlora jobbet.
Vid första anblicken är det som sagt tre helt separata historier som berättas, och ändå är det på slutet så logiskt hur de hänger ihop. På något sätt gör bokens budskap världen lite vackrare och mer meningsfull. Det ger hopp och sammanhang till vår annars så splittrade tid.
Det fantastiska omslaget är värt att titta lite extra på. Magnus Petersson har på ett fantastiskt sätt vävt samman de tre historierna till en, lika skickligt och vackert som Colombani gjort med sina ord.
Som vanligt har Johanna Daehli och hennes kollegor på Sekwa hittat en underbar bok och jag hoppas på fler godbitar från den här författaren.
Flätan finns också som ljudbok och går att provläsa här.
