Jag har inte läst någon av Denise Rudbergs tidigare böcker, varken chick-litt böckerna eller ungdomsböckerna. Men så föll jag för reklamen och marknadsföringen runt Ett litet snedsprång och beslutade mig för att läsa den.
Enligt all marknadsföringen så har Denise skapat en helt ny, egen genre 
med den här boken. En genre som hon benämner som elegant crime. Om jag förstått saken rätt är det vanliga kriminalromaner fast i en elegantare miljö i Stockholms överklass. Just den detaljen gick mig förbi måste jag erkänna. Kanske beror det på min dåliga kunskap om Stockholms finare adresser, men jag tyckte det påminde väldigt mycket om alla andra hyfsat bra svenska deckare. Karaktärerna kändes väldigt mycket som folk är mest, även om de kanske hade mer pengar, men det var liksom inte väsentligt för storyn.
med den här boken. En genre som hon benämner som elegant crime. Om jag förstått saken rätt är det vanliga kriminalromaner fast i en elegantare miljö i Stockholms överklass. Just den detaljen gick mig förbi måste jag erkänna. Kanske beror det på min dåliga kunskap om Stockholms finare adresser, men jag tyckte det påminde väldigt mycket om alla andra hyfsat bra svenska deckare. Karaktärerna kändes väldigt mycket som folk är mest, även om de kanske hade mer pengar, men det var liksom inte väsentligt för storyn.I Ett litet snedsprång lär vi känna Marianne Jidhoff, en 55-åring åklagarsekreterare som gått sjukskriven en längre tid efter sin makes död. Nu visar det sig att åklagarmyndigheten har problem, någon läcker information till pressen och som ett steg i ”saneringsarbetet” lyckas chefen övertala Marianne att komma tillbaka till jobbet. Något som inte är helt lätt. Hon sätts direkt på ett fall där en känd finansman blivit mördad utanför sitt hus. Tillsammans med ett par poliser arbetar hon för att lösa fallet.
För mig känns det här som en ganska ordinär svensk kriminalroman, vilket inte är negativt, men det nya och speciella med genren elegant crime går mig som sagt förbi. Här finns förvisso en del friska fläktar; Marianne är inte (uppenbarligen) manlig, deprimerad, medelålders polis, utan medelålders kvinnlig åklagarsekreterare med ganska gott om pengar. Men det räcker inte för att jag ska tycka att det är nydanande. Mysig mordläsning, absolut, men inte något som ger något bestående intryck. Men som sagt, helt klart läsvärd.
Betyg: ***
