Det ligger inte en hund begraven här, men väl en sann historia som Emma Stonex valt att basera sin bok på. Sanningen är att tre fyrvaktare utan förklaring försvann från ön Eilean Mòr i Yttre Hebriderna den 26 december år 1900. Ett försvinnande som aldrig klarats upp.
I Fyrvaktarna har handlingen flyttats fram till 1972 och fyrvaktarna försvinner från Maiden Rock utanför Cornwall istället. Vi får följa de tre fyrvaktarna under december och se vad som ledde fram till deras oförklarliga försvinnande strax innan nyår. Parallellt följer vi deras fruar tjugo år senare när en författare beslutat sig för att skriva en bok om det som hände och därför söker upp kvinnorna som på olika sätt hanterat de senaste tjugo åren. De har dessutom väldigt olika uppfattningar om vad som egentligen hände deras män. Historien kretsar växelvis runt de tre männen på fyren och de tre kvinnorna på fastlandet.
Fyrvaktaryrket är onekligen ett mycket speciellt yrke.
Inte för vem som helst.
Maiden Rock är en havsfyr, det vill säga en fyr på en klippa ute i havet utan något land runt – bara en liten plats där det i fint väder går att förtöja båten som kommer med avlösning och förnödenheter. I fyratimmarsskift jobbar de för att se till att fyren lyser, lagar mat och tittar på tv. I övrigt finns inte så mycket att sysselsätta sig med, utom vid dimma då de manuellt måste trycka på mistluren var femte minut. Det är en isolering som tär på psyket, inte många klarar av den flera veckor långa tjänstgöringen.
Den ensliga stämningen, isoleringen, utlämnandet till naturens nycker och vädrets makter påminner mycket om känslan i Michelle Pavers fantastiska och läskiga roman Evig natt (något av det bästa jag läst) även om den boken handlar om några polarforskare. Stonex når dock inte riktigt upp till samma nivå av smygande skräck som gjorde Pavers bok så lysande, men det är inte långt ifrån.
Fokus ligger på relationerna; dels de mellan männen på fyren, dels mellan kvinnorna iland, men också relationerna mellan man och kvinna. Det är inte bara männen som måste hantera den speciella miljön och arbetet på fyren, även om de är mitt upp i det, även deras kvinnor dras in i och – framförallt – drabbas av den. De måste hantera den och får vackert finna sig i läget.
Och miljön! Den lilla ensligt belägna, karga ön med sina fyrvaktare är som en egen, fantastisk karaktär. Det är något visst med karga skärgårdsmiljöer där människan är utlämnad åt naturens och vädrets nycker. Och fyrar. Det är något med fyrar som lockar fantasin.
Trots att boken utspelar sig i hyfsad närtid, 1972 så vilar en känsla av sekelskifte över historien på ön, det känns som om det lika gärna hade kunna vara 1900 precis som när den verkliga historien som ligger till grund utspelade sig. Skickligt!
