En nästan sann historia av Mattias Edvardsson |
Det är titeln på Mattias Edvardssons nya roman, En nästan sann historia, och det är precis vad det är, vad alla historier egentligen är – nästan sanna – det beror helt enkelt på vem som berättar dem.
Just den här historien berättas av Zack, både i nutid och i form av den roman han skriver om den där ödesdigra tiden i Lund när allting, precis allting, förändrades. I slutet av 90-talet levde eleverna och läraren på kursen Litterärt skapande hårt, intensivt och med känslorna på utsidan. Alla våra fördomar, och kanske rosaskimrande drömmar om konstnärssjälars liv och leverne uppfylls till max. Det är glädje, ångest, vin, cigaretter, sena nätter, sex, kärlek, känslor och allt i överflöd, inget är lagom, allt är på max.
Men, som så ofta, bränns ljuset i båda ändar och det som till en början var så lockande, exotiskt och fantastiskt får ett abrupt slut. En känd svensk författare försvinner och trots att ingen kropp hittas döms en av eleverna till tio års fängelse för mord. Nu, tolv år senare har den desillusionerade Zack fått sparken från sitt journalistjobb på kvällstidningen i Stockholm. Pank och arbetslös ser han ingen annan utväg än att flytta tillbaka hem till mamma i Skåne, till lilla Veberöd, igen. Snacka om lågvattenmärke. Men… han bestämmer sig för att skriva en bok om tiden på Litterärt skapande och vad det egentligen var som hände. Boken ska heta Den oskyldige mördaren, för visst var det väl så att Adrian dömdes på felaktiga grunder. Eller….?
Inför våra ögon rullas en otroligt skickligt berättad historia upp – en smart berättad bladvändare som någon kallat den. Det som på ytan kan verka som ett vedertaget berättarknep att varva kapitlen mellan nutid och dåtid lyckas Mattias göra till något helt eget. Kanske har det med att dåtidskapitlen är kapitel ur Zacks bok, skrivna utifrån hans minne, sådant det nu är tolv år senare, men med den viktiga knorren – det som står i en roman måste inte vara sant, det är ju bara en bok. Eller…?
Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte hade jättehöga förväntningar på En nästan sann historia, den lät spännande och jag såg fram emot en stunds god underhållning, varken mer eller mindre. Gott så. Men det blev så mycket mer. Förväntningarna överträffades med råge. Jag blev väldigt förtjust i Mattias sätt att berätta sin historia, det är så snyggt, så smart, så skickligt. Han lyckas hålla mig fången på ett sätt som gör att jag inte vill lägga boken ifrån mig. Det är riktigt, riktigt bra och jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig från den ena sidan till den andra.
”Jag skrev mig tillbaka i tiden, försökte göra berättelsen rättvisa, men upptäckte gång på gång att minnet svek och att jag hade svårt att skilja på vad som verkligen hänt och den verklighet som nu tog form via mina ord. Jag började inse det meningslösa med att kalla någonting självbiografiskt.”
Med de raderna sätter Mattias fingret precis på vad jag alltid tänker när jag ser självbiografier i bokhandeln. Vem, undrar jag i mitt stilla sinne kommer faktiskt ihåg vad som hänt dem och när i deras liv. Om de inte tillhör de idoga dagboksskrivarna förstås, de som varje kväll fyller dagbokens blad, sida upp och sida ner, med dagens händelser. Om inte så har de allra flesta av oss svårt att hålla ordning på exakt när och hur olika saker hände. Minnet är lättflyktigt och opålitligt i många fall. Något som kan få ödesdigra konsekvenser om det skrivna ordet plötsligt står som sanningen, den hela, oförfalskade sanningen.
Boken är nu full av rosa små post it-lappar (matchar det snygga omslaget perfekt 🙂 ) som markerar meningar och stycken som jag av ena eller andra anledningen fastnade för när jag läste. Tänkvärda meningar och stycken, men också snygga formuleringar som föder nya tankar och funderingar.
Vill du läsa en bok som inte bara är spännande utan också snyggt och smart berättad då är En nästan sann historia det självklara valet. Den står ut just nu, framförallt för sin unika berättargrepp. Snyggt!