Låt mig börja med att säga att jag ÄLSKAR En engelsk romans av Niina Mero.
Jag var fast från allra första stund, och förutom en liten ”dipp” i mitten när den under några kapitel blir en helt vanlig romance, så är det här en alldeles lysande kombination av ljuvlig feelgood och storstilat dramatisk romantik – med en touch av klassisk engelsk deckare. Som en upphottad kombination av Downton Abby och Morden i Midsommer. Första boken på evigheter som får fem stjärnor i mitt protokoll.
Det blev snabbt en massa vikta hörn, understrukna rader, hjärtan, utropstecken och snabb nedtecknade funderingar(jag som aldrig skriver i böcker annars). Jag skulle lätt kunna fylla den här texten med välformulerade textrader, citat och ljuvliga beskrivningar, men gud så trist det vore för er att läsa.
För första gången någonsin önskar jag att jag vore litteraturvetare. Att jag läst litteraturhistoria. Att jag kunde ge den här boken de analyser och referenser som den förtjänar men som jag inte är kapabel till. Min totala fascination och oförbehållslösa kärlek till den känns näst intill tonårsaktig, men det här var en bok som jag bara inte ville att den skulle ta slut.
”När den var över skulle jag bli tvungen att återvända hem, och jag skulle aldrig få tillbaka den del av mig som erövrats av denna Avalons ö.”
Bokens huvudperson Nora är en fullkomligt malplacerad ung kvinna, både i tid och rum. Född, uppvuxen och fortfarande bosatt i Finland, men med ett hjärta som klappar i takt med Rule Britannia. Att kalla henne anglofil känns futtigt, hon inte bara gillar allt engelskt, hon älskar det, med hela sin kropp och själ. Kärleken är så stark att hon blir fullständigt skräckslagen när systern bjuder in till bröllop – i Oxford. Mer urengelskt än så blir det inte. Tänk om hon blir besviken! Skräcken för att England inte ska leva upp till hennes förväntningar är så stor att hon allvarligt överväger att strunta i bröllopet. Något som så klart inte är möjligt.
Väl på plats, på den herrgård som är den blivande svågerns föräldrarhem, faller allt på plats och hon uppfylls av känslan att ha klivit rakt in i en periodfilm kryddat med en touch av Morden i Midsomer – för vad är det för skum hemlighet familjen döljer? Vad hände egentligen när den äldste sonen plötsligt försvann för tio år sedan? Är han död som många tror, eller håller han sig undan? Nora kan inte låta bli utan börjar nysta i gåtan.
Det borde hon antagligen inte ha gjort för nu rullas en historia med vibbar från den prerafaelitiska konstnärsvärlden upp, kryddat med litteraturproffessorer i Oxford, en herrgård med tjänstefolk, en väldigt stilig trädgårdsmästare och en ung taxidermiolog som lämnar blodiga fågelkadaver efter sig. Och vad är det för ett ockult inslag som kan anas…
Jag skulle tillbringa en angenäm, oskyldig vårsemester i England och inte blanda mig i någonting, men istället lyssnade jag till de dödas röster, misstänkte hushållerskan för ett hemligt förhållande och en botaniker för djurplåger.
Mero målar vår hjältinna med stora yviga penseldrag som inte ber om ursäkt för sig. Hon tar plats, är, kanske inte högljudd, men definitivt spontan på ett sätt som känns ärligt, smågenant och alldeles ljuvligt på en och samma gång. Språket och beskrivningarna är too die for! Jag önskar jag kunde uttrycka mig hälften så vackert, nästintill poetiskt emellanåt.
Var man inte anglofil innan så är man det definitivt efter att ha läst den här boken. Här namedroppas det friskt, men inga samtida kändisar här inte, utan det är Shelley, Keats och Yeates som blir våra nya vänner. Hushållerskor, butlers och adligheter står som spön i backen och det är alldeles alldeles underbart.
Niina Mero är en bekantskap jag definitivt vill fortsätta odla. Jag ser fram emot många fler böcker från hennes penna. Tyvärr är sträcker sig inte mina kunskaper i finska längre än till de berömda orden på elementen ”Ei saa peittää” vilket ju är fullkomligt värdelöst, som det är nu måste jag vänta på att de översätts till svenska.
PS – älskar författarbeskrivningen som förlaget bjuder på:
Niina Mero lever romance; hon både skriver och forskar om den. Hon älskar Stephen Frys humor, tatueringar och när Benedict Cumberbatch läser högt ur John Keats Ode to the Nightingale.
