Finns det något sådant som en enda sanning? Naturligtvis inte. Min sanning är inte samma som din sanning. Ingen av oss kan någonsin ha hela sanningen. Ingen kan se alla bitar av pusslet och därför blir också vår tolkning av sanningen olika.
Det här är något som Olle Lönnaeus tagit fasta på i sin nya bok En enda sanning. Jag träffade honom på ett författarmöte härom sistens och vi fick där veta att av historierna som triggade igång honom handlade om hans morfar (eller om det var farfar). En morfar som visade sig ha haft två familjer som inte kände till varandra. En som upplevde honom som en riktig pina som söp och var elak och en som avgudade honom och tyckte han var världens bäste make, pappa och farfar. Så olika kan det vara, även om detta säkert och förhoppningsvis är ett extremfall. Det man inte vet kan inte påverka ens bild av sanningen. En enda sanning handlar om en man och hans sökande efter sanningen om sin far.
Att som jag läsa de första kapitlen av den här boken i strålande sol på balkongen kändes lite underligt eftersom hela historien inleds med en rejäl snöstorm på den skånska slätten. Vinden viner och snön bildar vallar så höga att det är omöjligt att ta sig fram. Mitt i detta oväder får Joel ett telefonsamtal från sin far. En far han inte haft kontakt med på många år. ”Kom hit. Det är bråttom. Jag har inte lång tid kvar…” Något i faderns röst får Joel att ge sig ut i ovädret.
Det här är en mordhistoria, men samtidigt så mycket mer. Det är en historia om förutfattade meningar, om att konfrontera sin egen verklighet och det man känner som sanningen. Det är tänkvärt, det är omskakande och det är spännande. Men det är samtidigt en bok jag önskar jag läst under en ruggig vinterstorm, det hade tillfört ytterligare en dimension.
Lyssna när Olle läser de första sidorna i boken.
Betyg: ***
Antal sidor: 367
Förlag: Damm
Andra som läst boken:
Bokberoende
Bokparet
Boozenbooks
