 |
| Det som vilar på botten av Varg Gyllander |
Jag har gjort det igen. Läst böckerna i fel ordning. I Varg Gyllanders krimminalserie om hittills fyra böcker valde jag att börja med – just det, bok nummer fyra Ingen jord den andra lik, för att fortsätta med nummer tre Det som vilar på botten. Jag vet, helt fel. Det är inte rätt. Man kan göra så, men det är inte rätt.
Det var beskrivningen ”CSI på svenska” som från början lockade mig att öppna Ingen jord den andra lik. Beskrivningen var kanske inte helt mitt i prick på just den boken, men desto mer korrekt när det gäller Det som vilar på botten. Alla som sett något avsnitt av de populära CSI-serierna på tv kommer att känna igen sig. Även om det här är en nedtonad, långsammare svensk version som säkert är mer med sanningen överensstämmande.
Den här gången kallas Ulf Holtz till ett kryssningsfartyg där en man hittats död i en bassäng med pirayor. Det faller på Holtz lott att försöka reda ut vad som hänt och att hitta den skyldige. Detta samtidigt som han försöker hålla sin något sjöovana mage under kontroll. Vilket inte alltid är så lätt, det kan jag intyga.
Min insyn i kriminalpolisens verkliga arbete är lika med noll, men med sex års erfarenhet som pressekreterare hos hos får man förutsätta att Varg vet exakt vad han talar om.
Jag måste säga att det var betydligt mer spännande att läsa om när Ulf Holtz topsar blodspår och genomför diverse olika tester i labbet än jag anat. Det funkar bra på tv i snabba, snygga bilder, men faktiskt även i textform.
Mitt i läsningen av Det som vilar på botten var det dags för bokcirkelträff. Flera av damerna hade redan läst boken och brann av iver att få diskutera den. Det blev mycket prat om konceptet med parallella brottsutredningar som visar sig hänga ihop, den stora damen (det minns inte jag, att hon var särskilt stor) som räddar Pia Levin, språket, men framför allt varför huvudpersoner i kriminalromaner alltid är så trasiga. De är aldrig, vi kom inte på något exempel just då i alla fall, harmoniska och lyckliga människor utan bär med sig en enorm svärta som gör dem mer eller mindre deprimerade.
Kanske säger det en del om mig och min läsning över att jag inte reagerar särskilt över det. Visst har jag läst och noterat det, men för mig är det bara en del av historien, inget jag hänger upp mig på. Förrän vi började diskutera det. Intressant!
Jag gillade Det som vilar på botten. Det finns något lockande i Vargs sätt att berätta om grymma brott utan att det känns som frosseri. Jag har svårt att sätta fingret på om det har att göra med språket eller tempot som står i skarp kontrast till själva brottet. Vad det än är som gör boken bra så ger det mersmak. Jag kommer definitivt att läsa de två första också, får se i vilken ordning bara.
Betyg: ****
Antal sidor: 350
Förlag: Massolit
Tycker du boken verkar intressant? Du kan läsa ett provkapitel här.
