Je suis françoise.
Eller ja, inte riktigt om jag ska vara helt ärlig, men ibland känns det så. Jag önskar att det var så. Särskilt, har det visat sig, när jag kommer i kontakt med vissa författare och böcker. De har något visst de där franska författarna, något som berör mig, förändrar mig, de gör mig glad.
Det var så med Presidentens Hatt, Den lilla bokhandeln i Paris, Sarahs nyckel, Mysteriet på Pere la Chaise, Bombyx…. Listan kan göras lång, och idag lägger vi till ytterligare en, nämligen Det vi inte visste var lycka av Agnès Ledig. Om jag tog en liten extra omväg på väg till jobbet i morse för att hinna lyssna på de sista skälvande minuterna innan arbetsdagen började? Självklart! Jag var ju tvungen att få veta hur det skulle gå för Julie, Paul, Jerome, Caroline och de andra.
Det är något med fransmännens sätt att berätta en historia som tilltalar mig. Även bitterljuva små pärlor som den här.
Vad händer om en man plötsligt ler mot den stackars slutkörda kassörskan på snabbköpet och tilltalar henne? Och hur skandalöst är det om han sedan bjuder henne på lunch? Borde hon bli misstänksam? Och för att inte tala om en semester i Bretagne? Är det ens att tänka på för henne och hennes treårige son?
Hur det är så är det precis vad som sker och snart vecklar en fin vänskap ut sig mellan den äldre mannen och den unga kvinnan. En vänskap som växer sig stark, men också sätts på tuffa prov efter bara några veckor. Tillsammans upptäcker de att även i stunder av djupaste sorg kan finnas ögonblick av lycka.
Jag älskar verkligen den här knappt nio timmar långa historien (301 sidor i pocket). Jag blir varm inombords, kommer på mig själv med att le för att i nästa stund känna halsen snöras åt och ögonen tåras. Det är vackert, hoppfullt, roligt och alldeles, alldeles underbart att läsa/lyssna på. Missa inte den här pärlan!
